Det är något speciellt med att få visa sitt eget land för människor som kommer långväga ifrån. Platser vi själva passerar utan att tänka särskilt mycket på dem blir plötsligt fantastiska sevärdheter.
En röd stuga vid vägkanten? Fotostopp.
En sjö som glittrar mellan träden? Ännu ett fotostopp.
Och när någon upptäckte att det faktiskt finns älgskyltar längs svenska vägar var lyckan fullständig.
Vi hade fått besök av släktingar från utlandet och bestämt oss för att visa dem lite mer av Sverige än flygplatsen, närmaste köpcentrum och vårt eget vardagsrum.
Det skulle bli en riktig rundresa.
Och redan under planeringen insåg vi att den största utmaningen kanske inte skulle bli att välja sevärdheter, utan att få med hela sällskapet.
Ett helt land på önskelistan
Alla hade förstås sina egna idéer om vad de ville uppleva.
Någon drömde om Stockholm och Gamla stans smala gränder. En annan ville se den svenska landsbygden, helst med röda hus, betande kor och blommande ängar.
De yngre i sällskapet var mest intresserade av badplatser och glass.
Och så hade vi en släkting som absolut ville se en älg.
Helst på nära håll.
Vi försökte förklara att svenska älgar inte direkt arbetar efter någon turisttidtabell, men förväntningarna var ändå höga.
Till slut bestämde vi oss för en resa där vi skulle få uppleva lite av varje. Städer, små samhällen, natur och några av de där platserna som vi själva tycker är typiskt svenska.
Att resa tillsammans ska vara roligt
Med flera generationer i sällskapet blev transportfrågan snabbt viktig.
Att dela upp oss i flera bilar kändes inte särskilt lockande. Någon skulle behöva köra hela tiden, vi skulle riskera att komma ifrån varandra och varje stopp skulle kräva en mindre logistisk konferens.
Vi ville ju faktiskt umgås under resan också.
Därför började vi titta på möjligheten att ordna en gemensam busstur.
När många människor ska resa tillsammans är en säker busstransport en viktig del av planeringen. Vi ville känna oss trygga med både fordon, förare och upplägg, särskilt eftersom vi hade såväl barn som äldre familjemedlemmar med oss.
Med en lämplig buss, en erfaren förare och ett genomtänkt reseschema kunde vi koncentrera oss på upplevelserna i stället för på trafiken.
Och det visade sig vara ett väldigt trevligt sätt att resa.
Sverige genom ett bussfönster
Det fina med att åka tillsammans är att själva resan blir en del av upplevelsen.
Vi kunde prata, skratta, jämföra våra intryck och berätta historier om platserna vi passerade.
Våra gäster fascinerades över hur snabbt landskapet kunde förändras. Från stadsmiljöer och större vägar till skogar, öppna fält och små samhällen där tiden nästan verkade gå lite långsammare.
Och så kom förstås frågorna.
Varför är så många hus röda?
Är det verkligen tillåtet att plocka bär i skogen?
Och hur kan svenskar tycka att det är badväder när vattnet fortfarande är iskallt?
Vi fick anledning att fundera över sådant vi annars tar för givet.
Det är faktiskt ganska nyttigt att se sitt hemland genom någon annans ögon ibland.
Fikapausen blev nästan en sevärdhet
En sak vi definitivt inte tänkte kompromissa med var fikapauserna.
Ska man visa upp Sverige ordentligt måste man förstås introducera både kanelbullar och den svenska konsten att dricka kaffe mitt på dagen.
Vi stannade vid ett mysigt kafé där hela sällskapet fick välja något gott.
Det blev en lång paus.
Någon beställde en extra bulle, någon annan ville fotografera bakverken och en av våra gäster konstaterade att fika borde införas som en internationell tradition.
Vi kunde bara hålla med.
Det var också skönt att ha planerat in ordentligt med tid för pauser, toalettbesök och möjlighet att sträcka på benen. När man reser med både barn och äldre är det sådana detaljer som gör stor skillnad.
Det bästa var att få dela upplevelsen
När vi till slut kom hem hade vi kamerorna fulla av bilder och huvudet fullt av minnen.
Vi hade sett vackra platser, ätit alldeles för många kanelbullar och lärt oss att vårt eget land kan kännas nästan nytt när vi får visa det för någon annan.
Och älgen?
Nej, någon riktig älg fick vi faktiskt aldrig se.
Men vi passerade åtminstone flera varningsskyltar, vilket tydligen räckte för att skapa en hel del entusiasm.
Det allra bästa med resan var ändå inte någon särskild sevärdhet.
Det var att vi fick uppleva allting tillsammans.
Ingen behövde sitta ensam bakom ratten eller oroa sig för att hitta rätt avfart. Vi kunde vara närvarande, prata med varandra och njuta av både de planerade stoppen och de små överraskningarna längs vägen.
För ibland är det inte bara platserna vi besöker som gör en resa minnesvärd, utan människorna vi får dela den med.