Utkvittad

Idag skriver Dagbladet om länets riksdagsledamöters närvaro vid riksdagens voteringar. Det visar sig att jag är den av länets ledamöter som är utkvittad oftast.

Voteringarna är helt enkelt när vi röstar. En till två gånger i veckan, oftast onsdagar och torsdagar, sitter vi på våra platser i kammaren och röstar om propositioner och motioner. Stiftar lag och antar budget. Detta är givetvis själva kärnan i riksdagsuppdraget och förtjänar därför att kommenteras lite extra.

Kvittningssystemet bygger på att när en ledamot från regeringssidan är frånvarande så avstår en oppositionsledamot från att delta i voteringen. Riksdagsledamöter ska exempelvis kunna vara på FN-uppdrag i New York eller vara sjuka utan att detta påverkar riksdagsmajoriteten. Kvittningssystemet är ett gentlemen’s agreement och är inte nedskrivet någonstans. Den som avgör om en ledamot har starka skäl nog att vara utkvittad är respektive partis kvittningsperson.

I mitt fall har jag varit utkvittad vid resor, möten som anses extra viktiga för riksdagen eller partiet och helt enkelt när någon socialdemokrat, miljöpartist eller vänsterpartist varit borta och jag blivit den som avstått för att upprätthålla balansen. Sverigedemokraterna är inte med i kvittningssystemet eftersom de rödgröna inte anser att de ingår i oppositionen.

Det är med stolthet jag går in i kammaren när det är dags för votering. Att vara en del av Sveriges högsta beslutande församling är hedrande, spännande och riktigt häftigt. Riksdagsuppdraget för dock med sig andra möjligheter och sammanhang som också de är viktiga att ta del av. Ibland krockar de tu. I mitt fall – ungefär – 17,29 % av gångerna…

Nordkoreamedley

I månadsskiftet hade jag möjlighet att delta på en mycket intressant studieresa till Nordkorea – världens mest slutna land. Det var en intressant resa med många nya intryck. I efterhand har lite länsmedia intervjuat mig om resan. Nedan ett litet potpurri:

Här skriver allehanda.se.

Här medverkar jag i SR P4 Västernorrland.

Dessutom, en krönika från fredagens ångermanlandstidningar:

Friheten rullar man inte tillbaka

Visste du att det i Nordkorea, världens mest repressiva diktatur, finns blomstrande marknader med tusentals småföretagare som säljer, prutar, skämtar och idkar marknadsekonomi?

För en vecka sedan kom jag hem från en veckolång studieresa i landet där staten äger allt, där ingen hört talas om varken Beatles eller Lady Gaga och där konstant hyllande av de högsta ledarna är en naturlig del av vardagen. Fem riksdagsledamöter från tre partier hade bestämt sig för att se landet alla pratar om med egna ögon. Nordkorea uppvisar sannolikt världens mest effektiva system för indoktrinering av sina medborgare. Organiserad opposition är, till skillnad från diktaturer som Kuba, Vitryssland och Burma, icke-existerande.

 

Det är under sådana förhållanden förstås lätt att förlora hoppet om en demokratisering och ett öppnande gentemot omvärlden. Men i den kompakta muren av totalitarism finns begynnande sprickor.

Vissa av de högt uppsatta partifunktionärerna vi träffade sa att de alls inte existerade. Andra sa att de fanns, men att det bara handlade om försäljning av hemodlade grönsaker. I själva verket var de nordkoreanska marknader vi hört talas och frågade om riktiga saluhallar där allt mellan himmel och jord köptes och såldes. Utan våra nordkoreanska värdars vetskap besökte vi en av dessa marknader i Pyongyang. Försäljerskorna, det var uteslutande kvinnor som idkade handel, stod axel vid axel längs långa rader av marknadsstånd och sålde verktyg, kläder, flådda hundar och allt däremellan. Det mesta var uppenbarligen insmugglat från Kina och till skillnad från resten av staden och landet var den stora marknadshangaren fylld av människor som ville något, som ville tjäna pengar, som ville framåt!

Hur kan detta tillåtas av de nordkoreanska myndigheterna, frågar sig vän av ordning. Hur kan en regim som kallar sig socialistisk och som sätter ära i att produktionsmedel och varudistribution är förstatligade tillåta bubblor av fri marknadsekonomi inom sina gränser? Det korta svaret: Därför att inte ens i Nordkorea vill människor tappa den lilla frihet de har.

De marknader vi besökte har sitt ursprung i 1990-talets nödår. De statliga kollektivjordbruken förmådde inte föda landets befolkning och människor hade inget annat val än att spontant och högst illegalt själva odla och sälja mat. Detta skedde på marknader, marknader som i sinom tid motvilligt skulle accepteras av regimen. Dessa marknader har sedan utvecklats till de handelsplatser jag nyligen besökte. Dessa små öar av marknadsekonomi är alltjämt alltför viktiga för flertalet nordkoreaner för att regimen ska våga stänga ner dem.

Har man aldrig upplevt alternativet är det lätt att glömma vilket människovänligt system marknadsekonomin är, med konsumentmakt och med konkurrens som pressar priser och höjer kvalitet på produkter och livskvalitet för människor. För att inte tala om skillnaden i utbud mellan de fria marknaderna och statens egna butiker…

En regering som vill att dennas reformer ska överleva på sikt och över mandatperioder och maktskiften gör klokt i att genomföra förändringar som medför ökad frihet och självbestämmande för folkflertalet. Dessa är nämligen mycket svåra att rulla tillbaka. Människor tycker om att bestämma själva och människor tycker om att själva idka påverkan på sin omvärld.

Den fria marknad jag fick se och delta i var en av få hoppingivande episoder jag har med mig från Nordkorea. Generellt sett har regimen sin befolkning i ett hårt grepp. Jag är dock säker på att marknaderna är en springa i muren som snart utvecklar sig till en rännil. Får människor smaka på frihet vill de ha mer. Friheten rullar man inte tillbaka i första taget. Inte ens i Nordkorea.

Emil Källström

Västernorrlands riksdagsledamot för Centerpartiet

Nya uppdrag

I och med att Centerpartiet förnyat partiledning och departementstjänstemän sker det också förändringar i Riksdagsgruppen. Jag vill passa på att gratulera Anders W Jonsson som i tisdags valdes till ny gruppledare för Centerpartiets riksdagsgrupp.

I finansutskottet sker det för min del intressanta saker. Annie Lööfs tidigare ersättare, Per Åsling, går nu in som ordinarie i utskottet och därmed ekonomisk-politisk talesperson. Den ersättarplats som Per Åsling lämnar efter sig får jag förtroendet att beträda.

Det känns fantastiskt kul att få detta förtroende från riksdagsgruppen och att få börja jobba med dessa viktiga frågor mer aktivt. Centerpartiets röst behövs i den ekonomiska politiken – Nu får jag vara med och vässa centerprofilen ytterligare.

Jag bär med mig mina värderingar om att skapa ett Sverige som är friare, grönare och mer decentralistiskt. Detta är viktigt för folk, företag och föreningar.

Slutligen ska det givetvis bli kul att börja hänga med Anders Borg på en mer regelbunden basis.

Därför sparbanksaktier

För att främja en positiv utveckling i Norrland och Sverige krävs många saker, men ett av dessa är kapital. Folk och företag måste ha möjlighet att finansiera idéer och satsningar. Sparbanksrörelsen och inte minst de fristående sparbankerna har historiskt och än idag varit viktiga för att bidra till utveckling i hela landet och inte sällan i landsbygd.

För att de fristående sparbankerna ska kunna utvecklas på bästa sätt och stärka sin ställning som finansiell aktör bör de få möjlighet att ge ut så kallade ”sparbanksaktier”.  Jag har tillsammans med Per Åsling och Anders Åkesson skrivit en motion på temat, som uppmärksammades i fredagens ÖA (ej online). Här är hela motionen:

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa möjligheten för de svenska sparbankerna att ta in externt kapital genom så kallade sparbanksaktier.
Motivering
De lokala sparbankerna betyder mycket för näringslivet och utvecklingen på landsbygden och i mindre städer. Genom sin lokala prägel har sparbankerna en god förankring och tillgänglighet som är viktig vid utlåning för såväl privatpersoner som små- och medelstora företag.

Men inskärpningen av de så kallade Basel III-reglerna ställer högre krav på alla banker att stärka sin kapitalbas. Detta är i grunden bra, men medför att sparbanker som inte väljer att bli aktiebolag saknar reella möjligheter att stärka kapitalbasen. Den befintliga sparbankslagen förhindrar nämligen sparbankerna att ta in externt kapital. Detta försvårar till exempel betydligt för en befintlig sparbank att expandera till närliggande orter genom att förvärva kontor från andra banker.

I Norge finns däremot en lag som möjliggör för sparbankerna att ge ut så kallade ”egenkapitalbevis”. Dessa fungerar på samma sätt som en aktie, med det stora undantaget att sparbanken väsentligen behåller det lokala huvudmannaskapet.

Det norska systemet har fungerat väl sedan det infördes på 1980-talet. Egenkapitalbevisen handlas som ett finansiellt instrument och har till och med haft en bättre snittavkastning för investerarna än Oslobörsen sedan starten, och dessutom till en lägre risk. En god affär både för investerare och banker med andra ord. Statistik visar också att den stora merparten av de norska egenkapitalbevisen handlas av personer bosatta på samma ort som där banken är verksam vilket ytterligare stärker den lokala prägeln.

På samma sätt som i Norge skulle samma system kunna införas i Sverige. Det enda som krävs är en lagändring av den svenska sparbankslagen så att den möjliggör utgivandet av särskilda ”sparbanksaktier”. Detta skulle ge de svenska sparbankerna helt andra möjligheter till vidareutveckling och expansion än vad de har idag. En förändring av sparbankslagen vore inte bara bra för berörda sparbanker utan även för konkurrensen på den svenska bankmarknaden. På sikt skulle lagändringen också bidra till att det även i framtiden finns starka banker utanför storstadsregionerna.

Ett införande av systemet med sparbanksaktier medför inga kostnader för skattebetalarna. De få kostnader som skulle uppstå handlar om finansinspektionens tillsyn, men detta bekostas till sin helhet av finansbranschen och belastar inte skattekollektivet. Förslaget om sparbanksaktier kräver således inga budgetändringar utan handlar helt om vilken bankmarknad vi vill se i framtiden.

Sparbankslagen bör ändras så att svenska sparbanker kan emittera sparbanksaktier enligt samma modell som de norska sparbankerna emitterar så kallade ”egenkapitalbevis”.

Stockholm den 5 oktober 2011
 
Per Åsling (C), Anders Åkesson (C), Emil Källström (C)

Jag har gjort en Juholt

Jag tillhör inte dem som de senaste dagarna kritiserat Håkan Juholt på grund av hans lägenhetsersättningar. Jag vet själv hur lätt det kan bli fel.

När jag för ganska precis ett år sedan kom in i riksdagen var det mycket olika papper att fylla i. En av dessa var blanketten för att få ersättning för den lägenhet jag bor i när jag är i Stockholm. Då bodde jag ensam och hade därmed rätt till full ersättning för månadshyran.

Under det senaste året har min flickvän flyttat in i lägenheten. Det blev så lite stegvis – först en tandborste och senare hela garderoben… Under våren lämnade hon sitt eget boende helt.

När jag i torsdags morse såg nyheten om Håkan Juholts ersättningar insåg jag att jag själv befann mig i en liknande situation. Jag ringde direkt till Riksdagsförvaltningen och förklarade det nya läget. Från och med nästa lön kommer detta nu att vara ordnat – jag kommer självklart se till att betala tillbaka det jag felaktigt fått utbetalt.

Det är tyvärr lätt att felaktigheter som denna bara rullar vidare utan att det riktigt märks eller uppmärksammas. Hade inte Juholts situation blivit förstasidestoff hade min egen felaktighet antagligen kunnat ticka vidare resten av mandatperioden utan att jag eller någon annan tänkt på det. Jag tackar de högre mediemakterna för att de gjorde mig medveten om denna begynnande oriktighet.

Se över riksdagspensionerna

Idag lämnar jag och Anders W Jonsson in en riksdagsmotion om att se över villkoren för före detta riksdagsledamöter. Så som det ser ut idag kan man få ut riksdagspension i många år efter avslutat uppdrag. Det är orimligt och inte alls i paritet med villkoren för alla som inte är politiker…

Det är viktigt att poängtera att uppdraget som riksdagsledamot är just ett förtroendeuppdrag. Det är inte ett jobb. Huvudlinjen bör vara att arvode utgår under den tid som uppdraget pågår. För egen del tycker jag att det rimliga vore att det inte fanns någon riksdagspension alls. Om den över huvud taget ska finnas borde den trappas av och ta slut efter en kortare tid, precis som andra avtalspensioner.

När man uppmärksammar dessa frågor skakar journalisterna ofta fram någon eller några gamla ledamöter som får pensioner och ställer frågor på temat varför de kvitterar ut denna pension. Detta är löjligt – på samma sätt som man försöker sätta dit sossar och vänsterpartister som använder sig av RUT-avdraget trots att de röstat för det. Det är systemen det är fel på, inte de som använder dem så som det var tänkt (i RUT-fallet är det dock givetvis inget fel på varken system eller användare….=)

Dagens studiestödsdebatt

Idag har jag debatterat och voterat om de förändringar som regeringen föreslagit i studiestödssystemet.

Bakgrunden är att en rad tekniska utbildningar sedan länge haft upplägget att studenterna läst sina heltidsstudier på 36 veckor per år istället för de brukliga 40. För att dessa studenter framgent ska slippa återbetalningskrav på delar av sina utbetalade studiemedel har nu Riksdagen bemyndigat Regeringen eller av Regeringen utsedd myndighet att bevilja undantag från kravet att heltidsutbildningar ska bestå av 40 veckor.

Propositionen har fått kritik för att den inte i tillräckligt hög grad medger den flexibilitet som behövs i studiemedelssystemet. I propositionen talar regeringen om att det bara är de utbildningar som innan 2010 hade upplägget med förkortade studieperioder som ska omfattas av den nya flexibiliteten. Tanken med detta är att vi inte ska tillskapa incitament för fler utbildningar att förkorta sina program för att spara pengar – med kvalitetsminskningar som följd. Detta argument tycker jag man ska ha respekt för.

Jag knöt en del av min argumentation just på att det vi fattat beslut om är att bemyndiga regeringen att fatta beslut om undantag. I min värld innebär detta att vi åstadkommer en flexibilitet i systemet – vi har i alla fall alla verktyg på plats för att kunna åstadkomma detta.

– – –

Miljöpartiet hade mycket hög profil i debatten. De domderade genom Jabar Amin som bara den om hur genomkass den proposition regeringen nu lade var. Han yrkade bifall till sin egen reservation.

Problemet är bara det att den reservation han skrev också yrkade bifall på regeringens proposition! Utöver det bifallet hade reservationen två punkter – regeringen ska hålla kontakt med lärosäten och studentorganisationer (detta sker fortlöpande och finns med i propositioenn samt att det ska genomföras förändringar som innebär att alla utbildningar ska omfattas av större flexibilitet.

I praktiken föreslog Miljöpartiet att bifalla regeringens förslag samt att vi ska en ny studiestödsutredning.

Till min stora olycka begärde inte Jabar Amin replik på mig. Då hade jag pekat på det uppenbart ohederliga i Amins argumentation (av någon hjärnsläppsrelaterad anledning tog jag inte upp det i mitt anförande). Amin begärde dock ingen replik på mig. Han gick på toa.

Så blev det

Lade ner min röst angående avslagsyrkandet på hela DLD-propositionen, röstade med Alliansen+S när det gäller bordläggning eller inte (vilket det ju blev i alla fall).

Någon form av kompromiss mellan åsikten att det framväxande övervakningssamhället är förkastligt och insikten att jag varken sökt eller fått mandat att vara med och fälla en Alliansregering i en votering.

Börjar bloggandet bli omodernt?

Kollar man bakåt i tiden längs mina blogginlägg dröjer det egentligen till den 23 februari tills man hittar ett verkligt blogginlägg, i betydelsen ord och tankar som skrivs och tänks exklusivt för just emilkallstrom.se. Övriga inlägg är hänvisningar till artiklar och veckoscheman. Går man tillbaka 1-2 år i tiden försökte jag skriva blogg minst 3-4 gånger i veckan, ofta fler än ett inlägg per dag.

Detta skulle man ju delvis kunna skylla på att jag numera sitter i riksdagen, med allt vad det innebär för tid till fritt spånande och tänkande. Jag tror dock inte att det är hela sanningen. Idag på morgonen har jag skickat ut två Twitterinlägg:

Det jag för några månader hade skrivit en liten bloggtext kring, kanske kompletterat med ett inklippt citat från artikeln ifråga, har nu blivit några snabba tweets.

Bloggen kommer alltid vara en bra plattform för länkningar till artiklar, bilder, kalender och, ibland, längre texter. Men jag kommer nog aldrig gå tillbaka till tiden då bloggandet innebar dagliga längre kommentarer. På gott och ont.

Alliansens förnyelseparti

Idag skriver min rumsgranne i Ledamotshuset, partisekreterare Michael Arthursson, i Göteborgs-Posten om Centerpartiets framtid. Han slår fast vad som nu måste beskrivas som etablerade sanningar, att Centerpartiet varit alltför inriktade på regeringsarbete och mindre på förnyelse och samhällskritik.

Jag kan bara instämma.

Statsministern verkar se framtiden i fortsatta jobbskatteavdrag. Först ska jag poängtera att jobbskatteavdragen är bra och ger alla som jobbar mer makt över sina liv. Mer frihet. Däremot finns det andra prioriteringar man kan göra. Som Alliansen borde göra.

  • Som Arthursson nämner, finns det fortfarande stora och oroväckande hål i välfärden. Psykisk ohälsa bland unga och de som av olika anledningar finns allra längst från arbetsmarknaden. Under valrörelsen hade jag många samtal från föräldrar till barn med olika ”bokstavssjukdomar” som inte alls fick den stöttning de behövde. Jag brukar kalla dessa grupper för det glömda Sverige.
  • När jag är ute på mina resor runt om i Norrland och Sverige brukar jag ofta ställa frågan om vilken som är den enskilt viktigaste satsningen eller reformen för den aktuella landsändan. Nästan alltid är svaret infrastruktur. En järnvägssträcka, en väg som måste rustas eller IT-infrastruktur som inte håller måttet. Här måste Sverige förnyas.
  • Vi snackar mycket företagande nu. Till och med Socialdemokraterna försöker yrvaket formulera en politik för entreprenörskap. Här händer det mycket. Trenden med sämre villkor och mer krångel för företagare har historiskt brutits av, faktiskt, Centerpartiet. Vi måste dock gå många fler steg. Sänk skatter och arbetsgivaravgifter. Ta fler och större steg när det gäller regelförenklingar – även då man stöter på motstånd från särintressen.

Detta är enligt mig viktigare än ytterligare jobbskatteavdrag. Med det inte sagt att jobbskatteavdragen inte kan genomföras också. Man ska vara klar över att avdragets effekter, med ökad sysselsättning och mer pengar i folks plånböcker på många sätt kan vara en förutsättning för det andra. Det är inget  nollsummespel vi sysslar med.

Ordet för dagen är Förnyelse. Vi ska förnya Sverige och vi ska förnya oss själva.