DLD – Jag avstår, igen

Förra gången riksdagen röstade om datalagringsdirektivet var onsdagen den 16 mars 2011. Jag valde då att trycka på den gula ”avstår”-knappen.

Jag har inget intresse av att vara en del av utbyggnaden av övervakningssamhället och det var mitt sätt att markera detta. Idag är det naturligt för mig att agera på samma sätt som jag gjorde vid voteringen för ett år sedan, eftersom lite eller ingenting förändrats i sak.

De senaste dagarna har det diskuterats om hur Centerpartiet ska agera i frågan. Som ett parti med fokus på integritetsfrågor sätter många sitt hopp till oss. Det är bra, men strålkastarna måste också riktas mot integritetens fiender.

Oavsett hur jag och andra centerpartister agerar idag kommer direktivet att implementeras. Detta beroende på den massiva majoritet i Sveriges Riksdag som S, M, Fp och Kd utgör. Det är först när dessa partier granskas, ställs till svars och omprövar sin politik som en verklig förändring kan ske.

Annonser

Centerstämmans prinsessa: Hanna Wagenius

Vi börjar med det uppenbara: 2011 års Centerstämma i Åre var en Annieshow. Det är därför denna stämma kommer ha en särställning i historien. Men förutom en drottnings kröning, fick vi även se en prinsessa ta plats.

Hanna Wagenius inledningsanförande var torsdagens snackis. Ideologiskt, skarpt och framfört på ett fantastiskt sätt. Hanna slog tydligt  fast att det är människor, inte staten, som skapar jobb, utveckling och framtid.

För två år sedan träffades Centerpartiets högsta beslutande organ, Centerstämman, i Örebro. Detta var i kölvattnet efter den uppslitande FRA-striden. En av dem som tog tydligast ställning i talarstolen var Hanna Wagenius. Med gråten i halsen argumenterade Hanna till integritetens och frihetlighetens försvar. Några av oss var uppe och gav support i talarstolen, men det var Hanna som där och då personifierade försvaret för integriteten i Centerrörelsen. Då föll vi på målsnöret – mycket på grund av tidsbrist. De goda argumenten hann inte slå rot hos tillräckligt många.

Idag fick Hanna och alla andra integritetsvänner i Centerrörelsen revansch. Med stor majoritet vann Hannas reservation om att stödja den tredje att-satsen i Lena Eks motion om att ” Centerpartiet arbetar för att återupprätta förtroendet i integritetsfrågorna, till exempel genom att skjuta upp införandet av datalagringsdirektivet, öppet motarbeta EU-kommissionens förslag om att lagra flygpassageraruppgifter, samt verka för en översyn av FRA-lagen” stämmans gillande.

Centerrörelsen visade med all tydlighet att det i en modern grundtrygghetstanke måste finnas en stark kamp för människans integritet som ett bärande tema. Vi ser hur den enskilda människans privata sfär hotas från både stat och andra krafter som sätter egenintresset eller i värsta fall föråldrade affärsmodeller före alla oskyldiga människors rätt att i möjligaste mån bli lämnade ifred.

Tobias Adielsson slog huvudet på spiken när han jämförde den av CUF anförda kampen för integritet med kärnkraftsfrågan när den var som hetast. Precis som motståndet mot kärnkraften är integritetskampen en symbol för en hel (ungdoms-)rörelse och hur denna vill forma samhället.

Detta lätt historiska stämmobeslut – det är inte ofta en stämma går emot kommitté och partistyrelse – var också det sista som skedde innan stämmans förhandlingar avslutades och Annie Lööfs avslutningsanförande tog vid. Detta var en Anniestämma, men både inledning och avslutning fick en rejäl Wageniustouch.

Nu gäller det att förvalta dessa medlemmarnas instruktioner. Det är lätt att inse att detta inte blir en promenad i parken. I just integritetsfrågorna står vi ofta i konflikt med både övriga allianspartier och socialdemokratin. Det viktiga för dessa frågor är därför inte främst parlamentariskt arbete – utan opinionsbildning. Dessa Centerrörelsens idéer måste växa sig starkare – genom att Centerpartiet blir större eller att våra idéer vinner framgång i andra partier.

Med opinionsbildare som Hanna Wagenius är hoppet långtifrån ute.

Teledatalagringen: It’s on

I höstas skrev jag om EU:s datalagringsdirektiv som nu efter många om och men ska bli svensk lagstiftning. Det framgår nog med all tydlighet att jag tycker genuint illa om förslaget, men att det trots allt, kanske kanske, är att göra det ”bästa” av situationen, där vi nu under hot om relativt dryga böter tvingas att införa det av EU. Tack för den, Bodström.

Imorgon har Justitieutskottet sammanträde. På dagordningen: Sveriges implementering av datalagringsdirektivet (”Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål”). Som ett ödets nyck kommer jag tjänstgöra imorgon, och sitta med vid bordet, inte bara längs med väggen.

Där kommer jag om och när jag får frågan att redovisa för Centerpartiets linje. Vi står motvilligt bakom förslaget. Det vete tusan om det är samma sak Emil Källströms linje, men det kommer ingen att vare sig fråga efter eller bry sig om. Ibland får man bita i det sura äpplet.

Wikileaks: Vad hade vi väntat oss?

To every action there’s a reaction…

Ingen har väl missat historien om Wikileaks, sajten som nu senast avslöjade att amerikanska diplomater anser Vladimir Putin vara en alfahanne och snart gör en ny publicering med udden riktat mot en amerikansk bank.

Världens alla stater, utom Venezuela, rasar.

Med lite perpektiv anser jag att Wikileaks är en fullt naturlig följd av utvecklingen vi sett på IT-området de senaste åren. I hela världen, tyvärr även i den ”fria” västvärlden, gör regeringar och stater större och större anspråk på att kontrollera den digitala kommunikationen. I Sverige har denna vilja tagit sig former så som FRA, IPRED och det nu aktuella datalagringsdirektivet (som jag bloggat om här).

Vill staten övervaka medborgarna, anser jag att en fullt förståelig reflex är att medborgarna ”ger igen”. En annan förståelig reflex är användande av olika krypteringslösningar – som i slutändan kan göra att övervakningen i själva verket gör det svårare att fånga bovar.

Jag säger inte att Wikileaks inte hade existerat utan det övervakningssamhälle som nu rullas ut. Men är det helt orimligt att det i själva verket existerar någon form av ”terrorbalans” i staters och medborgares respektive övervakning av varandra? Att den ena parten hakar på om den andra gasar på?

Trafikdatalagringsdirektivet

Idag blev det så dags. Presskonferensen kring teledatalagringsdirektivet gick av stapeln och rätt vad det är kommer detta att landa för votering i riksdagen.

Kort sammanfattning för de som inte har stenkoll: Teledatalagringsdirektivet är en del av EU:s lagstiftning (föreslagen och pådyvlad Unionen av bland andra Thomas Bodström när han var justitieminister) som handlar om att reglera lagring av trafikdata, dvs uppgifter om när du kommunicerar elektroniskt med någon, vem du kommunicerar med och var du befinner dig när du gör det. Dessa uppgifter lagrar operatörerna idag på det sätt de själva vill för att kunna fakturera sina kunder. Enligt den svenska föreslagna implementeringen av direktivet skulle svenska operatörer tvingas lagra uppgifterna i sex månader, och svenskt rättsväsende skulle kunna få tillgång till uppgifterna efter domstolsbeslut. Sverige hotas idag av böter från EU eftersom vi är tre år försenade med att implementera direktivet.

Integritetsfrågorna har aldrig varit något jag profilerat mig i, jag vet knappt om ordet integritet yttrades i den västernorrländska valrörelsen. De är dock något jag är intresserad av, och är bekymrad över. När Beatrice Ask besökte Centerpartiets riksdagsgrupp passade jag på att ställa några frågor. Mellan raderna kan väl alla se att det snarare var kritiska frågor än motsatsen.

Denna fråga handlar i hög grad om vilken fot man ska stå på. Jag kan tycka att Sverige utifrån utgångspunkten att vi ska ”spela enligt reglerna”, oavsett vad vi tycker om dem, agerar rätt. Förslaget handlar om nära nog en miniminivå och det blir vad jag förstår en mer rättssäker process kring hur uppgifterna lämnas ut från operatörerna.

Höjer man blicken tecknas en annan bild. I Europa växer idag en övervakningsstat fram som hade fått DDR eller Gestapo att dregla. Överheten, makten och staten får möjligheter att övervaka och därmed i någon mån kontrollera folket i en utsträckning som få regimer haft. Man talar ibland om den goda eller den onda staten. Det system vi nu bygger upp vore mycket, mycket otrevligt om staten på något sätt skulle ha illasinnade avsikter. Det är upp till var och en att bedöma huruvida det föreligger risk för det.

Centerpartiet har varit kritiskt till trafikdatalagringen från dess första stapplande steg. Vi fortsätter att jobba mot det på europeisk nivå: På den liberala partigruppen ELDR:s kongress i Helsingfors oktober i år fick vi med oss kongressen på att i europaparlamentet arbeta för att göra direktivet frivilligt. Det hade varit mycket bra. Som det är nu kan många som är för direktivet gömma sig bakom det faktum att EU tvingar oss att införa det.

En av frågorna jag ställde till Beatrice Ask handlade om vi inte höll på att sminka en gris, när vi nu lägger oss på de miniminivåer som direktivet anger och styr upp processen i rättssäker inriktning. Jag är av den åsikten att grisar sminkar man inte, de slaktar man. Till sminkalternativets fördel gäller dock att en slakt innebär stora böter som tickar på dag för dag.

Jag kandiderade till riksdagen väl medveten om att jag skulle tvingas kompromissa i för mig viktiga frågor. Att det ibland skulle svida rejält. Samtidigt angav jag utan att tveka ”grundläggande medborgerliga rättigheter” när Valpejl frågade om i vilka frågor jag kunde tänka mig att rösta mot partilinjen. Dessa två aspekter möts i det gränsland där jag nu befinner mig. Oavsett utfall kommer någon bli besviken.

Detta frågade jag Ask

I förrgår twittrade jag följande:

 Imorgon kommer Beatrice Ask till c-riksdagsgruppen. Några förslag på saker att fråga henne? #askask

Det kom in en del förslag på både Facebook och Twitter. Det mest handlade om datalagringsdirektivet. Dessa kokades tillsammans med mina egna tankar ner till dessa tre frågeställningar:

  • På vilka grunder utvärderar nu EU datalagringsdirektivet, och kommer Sverige invänta denna utvärdering innan vi implementerar det?
  • Det är bra att Sverige på många sätt strävar efter direktivets miniminivå, men jag kommer inte ifrån känslan att vi sminkar en gris?
  • Om direktivet hade varit frivilligt, hade du varit för en implementering?

Jobbigt nog kan jag just nu inte redovisa några svar på frågorna. Frågan är i det läget att det som sades stannade i rummet.

Jag filar mentalt på ett kommande inlägg om min syn på frågan om datalagringsdirektivet. Gillart inte.