Centerliberalerna en god idé – på sikt

Igår var jag på seminarium. Det är knappast en ovanlig sysselsättning för mig, men detta var ovanligt intressant. Temat var Centerliberalerna, som är det föreslagna namnet på ett sammanslaget C+FP-parti. Det enda som gäller nu, för de som tycker att denna idé är värd att utvecklas, är att hålla grytan kokande. Det är på sikt detta kan genomföras, men då måste tiden mellan nu och ”på sikt” fyllas av debatt, stötning och blötning och små steg åt rätt håll.

En del av detta kan, kanske, denna krönika i Ångermanlands stolthet, tidningen Nord-Sverige, undertecknad mig:

Centerliberalerna en god idé – på sikt


”Är det något jag lärt mig  – lita aldrig på en folkpartist!”

Citatet ovan har yttrats av mången rutinerad centerpolitiker och får stå som bevis för den i många fall avgrundsdjupa skillnad som finns mellan Centerpartiets och Folkpartiets partikulturer och förtroendevalda.

Trots detta dök runt årsskiftet än en gång en gammal diskussion upp. De Folkpartiet närstående Bertil Ohlininstitutet och tidningen Liberal Debatt föreslår i sin valanalys respektive ett temanummer (med bland andra Ångermanlänningarna Anette Lundkvist, Birgitta Widerberg och undertecknad bland de intervjuade) att Centerpartiet och Folkpartiet ska slå sina påsar ihop under beteckningen Centerliberalerna.

Senast frågan var riktigt het, var vid tiden för Centerpartiets förtroenderåds sammanträde i Uppsala 1973. Då var det Thorbjörn Fälldin som drev på för att ytterligare fördjupa dåtidens mittensamverkan med sikte på en gemensam partibildning. Den överlevde frågan inte Uppsalamötets förhandlingar, bland annat på grund av motstånd från partisekreteraren Gustaf Jonnergård, som för övrigt även var kusin till min mormor.

Frågan om en partisammanslagning i mitten lever vidare. Till skillnad från förra gången, då ungdomsförbundet var med och agerade stoppkloss, är nu de båda ungdomsförbundsordförandena med och driver på för ett gemensamt parti.

Alla inblandade är införstådda med vilka monumentala svårigheter en sammanslagning av två gamla, traditionsrika organisationer för med sig. Det är ett gigantiskt pussel med människor och deras respektive positioner, status och inte sällan försörjning som ska försöka fås att passa ihop. Som lök på laxen finns djupt rotade föreställningar om den andre, som denna texts inledande citat får illustrera.

Icke desto mindre bör man ställa sig frågan för vem partiorganisationerna existerar – väljarna eller de förtroendevalda? Min bedömning är att väljarna definerar sig som mittenväljare eller liberaler – men är inte sällan obekväma i att etikettera sig som centerpartister respektive folkpartister. Det upplevs helt enkelt som för smalt och nischat.

Ett bredare, liberalt, grönt mittenparti stämmer bättre överens med hur väljarkåren ser ut. Det nya partiet Centerliberalerna skulle också med trovärdighet kunna tävla om och bära upp regeringsmakten – en roll som idag bara socialdemokraterna och moderaterna betros med.

Skynda långsamt. En eventuell framtida sammanslagning måste präglas av ödmjukhet, lyhördhet och innebära en positiv förändring för förtroendevalda, medlemmar och väljare. Då finns all anledning att låta saker ske i tur och ordning, sakta men säkert.

Emil Källström

Centerliberalerna

Välkommen till Centerland

I artikeln ovan, publicerad i Liberal Debatt, intervjuas jag, Anette Lundkvist och Birgitta Widerberg på temat partisammanslagning C-FP. Artikeln är en del i ett temanummer – alla artiklar hittar du här.

Jag uttalar mig försiktigt positivt i artikeln. Vissa saker är så enkla att de går om man bestämmer sig för att de går. Väljer man att göra skillnaderna i partikultur, traditioner eller ideologi till oöverstigliga hinder, blir de också detta.

När Alliansen bildades löste de fyra partierna ett gammalt dilemma, av allt att döma utan att själva vara medvetna om det. Folk i allmänhet hade sedan länge gått runt och betraktat sig som ”borgerliga” eller ”icke-socialistiska”. Däremot var man inte beredd att helhjärtat ge ett enda parti sitt stöd. 2004 fanns helt plötsligt en struktur som matchade en stor del av väljarkårens självbild. Man var ju en Alliansanhängare!

Jag tror det är på samma sätt bland Sveriges liberaler. En bred, samlande kraft för svensk liberalism är helt enkelt mer ändamålsenlig än de två partier som idag företräder liberalismen – som ofrånkomligen uppfattas som ”dubbelt så smala” som ett gemensamt alternativ. Svensk liberalism förtjänar också en partibildning som med trovärdighet skulle kunna bära en regering på mer eller mindre egen hand.

”En sak har jag lärt mig, lita aldrig på en folkpartist!” sa en rutinerad centerpolitiker till mig för en tid sedan. Citatet får symbolisera de svårigheter ett gemensamt parti ofrånkomligen skulle innebära. Det finns bitvis en djup misstroendeklyfta våra partier emellan. Därför måste denna process få ta tid, och genomföras på ett sätt som innebär att alla får känna sig som vinnare.

Icke desto mindre tror jag det vore klokt att det skedde – det vore bra för Sverige med ett starkt, liberalt parti med en politik för hur hela Sverige ska växa.