Förändra migrationspolitiken, offra inte öppenheten

I förra veckan skulle jag flyga till Bryssel. När jag går genom dörrarna till Landvetter inser jag att mitt pass ligger i Sund eller i Stockholm. Oavsett: Det var inte i min hand. Planet gick om en knapp timme. Man ska ju ”egentligen” inte behöva passet vid resor inom Schengen, men det var inte utan oro jag gick fram till incheckningen. Med lite övertalning gick det till slut bra med ett körkort och ett riksdagsleg.

Tanken slog mig; tänk om denna händelse i en framtid utvecklar sig till en av de anekdoter vi använder för att beskriva hur det var förr? ”Jag minns när mobiltelefonerna var stora som en väska”. ”Jag minns när man kunde resa till Belgien utan pass”.

Plötsligt tycks den utveckling som förr syntes ostoppbar, med ett Europa som blir allt fredligare och alltmer integrerat, börja halta och i värsta fall rulla bakåt, tillbaka till samma mörker den kom ifrån.

Sedan ett dygn har Sverige återinfört gränskontroller i Skåne. Som så mycket annat har detta passerat obemärkt förbi för de allra flesta. Till och med de allra flesta av de tusentals som dagligen pendlar över den nationsgräns som skär genom en av norra Europas mest dynamiska tillväxtregioner, det som numera tydligen kallas Greater Copenhagen, har antagligen inte alls märkt av någon förändring.

För vissa blev dock förändringen omedelbar. Några blev stoppade från att komma in i landet. Några mörkhyade svenskar tog för första gången med sig sitt pass till jobbet i Köpenhamn. Tänk om man blir kollad.

Att polisen redan på gränsen hittar människor som med dagens regelverk inte får befinna sig inom landets gränser, det är inte i sig ett problem. Att gränskontroller av allt att döma inte är ett effektivt sätt att bedriva polisarbete, det är ett problem, men ineffektivitet i statliga verksamheter är tyvärr ingen större nyhet. Det som oroar mig är det sluttande planet. När många, enskilt synbart små, steg i följd leder till slutresultat ingen kunde eller ville förutse.

Vi vet vad Sverige just infört. Det vi inte vet, är hur Danmark och Tyskland svarar. Det vi vet än mindre, är vad som händer i nästa steg. Hur reagerar Ungern, Bulgarien, Rumänien? I stora delar av EU, inte minst i den sydöstra delen av vår union, finns stora motsättningar. Minoriteter från den ena nationen inom den andra nationens gränser. Tack vare vårt Schengen, tack vare våra öppna gränser, behöver inte detta innebära några större problem idag. Att ha kusinerna på andra sidan gränsen går att leva med.

Vår kontinent är smärtsamt medveten om vad som väntar om vi äventyrar de segrar som Europas fred och frihet burit med sig. Det kan tyckas vara en lång väg mellan svenska gränskontroller och centraleuropeisk grannsämja, men det är just detta som gör de små stegens förbannelse så farlig.

– – –

Svensk integrations- och migrationspolitik måste reformeras i grunden. Dagens regelverk var länge bättre än sitt rykte, men de är anpassade för en tid då antalet asylsökande räknades i tiotusental, inte hundratusental.

Grundregeln i en situation då man inte klarar av allt man vill göra, är att prioritera bland arbetsuppgifterna. Det är uppenbart att vi inte klarar av att tillhandahålla asylboenden till alla som kommer. Det är lika uppenbart att Migrationsverket idag inte klarar av alla de arbetsuppgifter de är ålagda.

Är då inte det rimliga att se till att vi ser till att de boendeplatser staten tillhandahåller går till de som har störst behov av det – exempelvis barnfamiljer, äldre och handikappade? För övriga handlar det om att med hjälp av sin dagersättning själv hitta boende. Detta kommer att öppna dörren för alla de privatpersoner som vill hyra ut boende och för de många aktörer som kan erbjuda ett mindre antal platser, som idag är ointressanta för Migrationsverkets upphandlingar. Detta lättar också på Migrationsverkets börda.

Vi ser hur de tidiga insatserna gör skillnad. Trots att ingen borde ha något emot att vi öppnar på möjligheten att jobba, göra ett dagsverke, från dag ett är denna dörr fortfarande stängd. För att få jobba som asylsökande krävs tillstånd. Gissa om utfärdande av dessa tillstånd är prioriterade på Migrationsverket just nu… Det är vidare högst rimligt att vi som motprestation till den dagpenning man får både förstärker och gör obligatorisk den grundutbildning med bland annat föräldrakurser och hälsokontroller som erbjuds.

Detta är huvuddragen i de förslag som Centerpartiet presenterade igår (länk). Vi kommer att återkomma med ytterligare förslag som gör integrationsprocessen bättre och – varför hymla? – billigare. Vi måste få ner kostnaderna för migrationen och integrationen. Annars klarar vi inte detta.

– – –

Ett samhälles viktigaste naturresurs är dess människor. Från Israel som integrerade en miljon ryska judar under 1990-talet till det ständiga exemplet USA och Kanada finns exempel på exempel på hur det i grunden är positivt när ett samhälle växer och människorna blir fler.

Helt klart är att våra system inte är anpassade för detta. I väldigt stor utsträckning – stel arbetsmarknad, obefintlig bostadsmarknad, krångel och höga skatter på företagande – är det systemen det är fel på. De hade behövt reformeras oavsett.

Nu blixtbelyses våra reformbehov. Centerpartiet kommer inte att backa från den utmaningen. Nu är tid för att slakta heliga kor och genomföra de reformer som moderniserar det svenska samhället.

Annonser