Decemberöverenskommelsen

Alla de som någon gång suckat över dödläget i den amerikanska kongressen och med ett fnys undrat varför de inte bara kommer överens har anledning till att se sig i spegeln och reflektera över de senaste dagarnas reaktioner på decemberöverenskommelsen.

En kompromiss är lätt att håna. Det är enkelt för en politiker att benhårt försvara, vägra vika ner sig. Kräva sin rätt. Då kan de närmaste, förståsigpåarna och föredettingarna känna sig lugna och trygga. Man slipper skita ner händerna.

Den som int lägg sä i
ha inge å dra sä ur.
Å inge hänner å tvätte.

Den som ta i
jett fo en del dynje
på fingra.

Men når allt
komma tell allt,
va ha renhännren
uträtte i väla?

Birger Norman: Renhännren

Som alla kompromisser finns delar i decemberöverenskommelsen som enskilda personer kan ha åsikter om. Så även undertecknad. Det hade till exempel funnits argument för att först komma överens om detta, för att sedan faktiskt genomföra det aviserade extravalet. Väljarna hade haft spelplanen klar för sig och getts en ny chans. Detta omöjliggjordes dock av att ett eller flera partier – däribland det regeringsparti som måste utlysa valet – helt enkelt inte ville gå till val igen. Ett givande och ett tagande.

Decemberöverenskommelsen innebär i någon mån ett nytt skede i svensk politik. Den presenterades dessutom i en annars nyhetsfattig tid. I så mån får man förstå att det debatteras och kritiseras flitigt.

I sak och praktiskt utfall innebär dock decemberöverenskommelsen inte mycket nytt. För den innevarande mandatperioden precis vad valresultatet speglade och vad vi i Alliansen – motvilligt – accepterade när vi släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Överenskommelsen innebär också i stort just den verklighet vi alla levde i – motvilligt – fram till att SD förklarade att de skulle bryta praxis i budgetomröstningen. Hade någon i början på hösten sagt att i december kommer partiledarna för sex partier komma överens om detta hade få höjt på ögonbrynen, då överenskommelsen innebär samma verklighet vi då levde i.

I praktiken var alternativen till denna överenskommelse tre: Upprepade extraval och regeringskriser à la Italien, samlingsregeringar eller storkoalitioner à la Finland och Tyskland eller Alliansstyre med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Om något av dessa alternativ är bättre än decemberöverenskommelsen är naturligtvis upp till var och en att sluta sig till. Själv anser jag dem alla vara sämre än det som nu blev utfallet.

Innebär detta att oppositionspolitiken avstannar fram till 2018 års val? Självklart inte. En enad allians kommer i alla andra omröstningar, om motioner, enskilda propositioner eller utskottsinitiativ ha goda möjligheter att fälla regeringspolitiken och att i opposition fortsätta forma framtidens Sverige. Detta arbete är redan igång och har bland annat inneburit rejäla smällar för inte minst Miljöpartiet om Förbifart Stockholm och Bromma flygplats. Lita på att detta kommer att fortsätta.

Innebär detta att Centerpartiet och Alliansen ”stöttar” vänsterpartiernas budget? Nej. I höstas lade jag och resten av allianspartiernas riksdagsledamöter ner våra röster i statsministeromröstningen. Vi släppte fram Stefan Löfven som statsminister som en konsekvens av valresultatet. Det gör inte Stefan Löfven till min statsminister. Att vi nu kommit överens om ett ramverk för hur den svenska politiken ska fungera gör inte vänsterpolitiken till min.

Jag kommer att fortsätta att vakna varje dag med ett (av flera) mål för mitt politiska engagemang: Att minska och förkorta de socialistiska partiernas inflytande över Sverige. Detta arbetes framgång kommer att mätas av väljarna, senast 2018.

Tack vare överenskommelsen kommer väljarna då mötas av två tydliga regeringsalternativ. Det kommer att vara slut på tiderna då man kan mumla sig igenom en hel valrörelse om vad som ska göras och med vilka det ska göras. Denna överenskommelsens viktiga konsekvens – alla inblandade måste tala ur skägget – är en av de stora vinsterna med julhelgens förhandlingar.

När Centerpartiet var med och lade fast ramarna för finanspolitiken på 1990-talet var detta långtifrån okontroversiellt. Det visade sig dock vara nödvändigt för att kunna styra Sverige på ett effektivt sätt. Nu hyllas ramverket närmast unisont. När det kom på plats gynnade det naturligt nog det dåvarande regeringspartiet. När Alliansen tog över fick vi njuta frukterna av en tight och sammanhållen budgetlag. Det finns uppenbara paralleller att dra till decemberöverenskommelsen.

Men SD, då?

I likhet med Vänsterpartiet fick inte Sverigedemokraterna vara med i uppgörelsen. Att Stefan Löfven väljer att ta med ett ytterkantsparti med totalitära spöken i garderoben i sitt regeringsunderlag är något jag själv vänder mig emot, men den domen är i slutändan upp till väljarna att fastställa. Konstateras kan att Alliansen inte samarbetar med något av extremistpartierna i svensk politik. En viktig hygienfaktor att upprätthålla.

Ytterst är det dock Sverigedemokraternas försök till att kidnappa den svenska demokratiska processen som tvingat fram en ny praxis. Helt naturligt. När ett parti gör parlamentarism av det sämsta ur idrottens supporterkultur – det viktiga är inte att vi vinner utan att alla andra förlorar – måste detta mötas av en reaktion.

Detta har lite eller ingenting att göra med Sverigedemokraternas val av profilfråga. Migration och integration är några av de viktigaste utmaningar svensk politik står inför och flera partier, däribland givetvis Centerpartiet, kommer att presentera en mängd förslag för bättre fungerande bostads-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik.

När dammet väl har lagt sig innebär detta att fokus i svensk politik kan återgå till innehåll och substans. Höstens totala fokus på spel, taktiserande och ränksmideri är på sin höjd intressant för samma klick i ankdammen som på 1700-talet intresserade sig för hovintriger.

Detta gynnar inte minst Centerpartiet och Alliansen. Har man den bästa politiken för fler jobb i växande företag, en stark svensk ekonomi och resultat för miljön kommer man att gynnas av att konflikterna åter blir politiska. Kan vi dessutom fortsätta att utveckla politiken mot den nya tidens utmaningar är manegen nu krattad för en stark reformpolitik, senast efter 2018.

Advertisements

2 thoughts on “Decemberöverenskommelsen

  1. Både Förbifart Stockholm och Bromma flygplats kan stoppas genom att Regeringen lägger in ekonomiska sparförslag och straffskatter i budgetpropositionen.

    Löfven har ju redan antytt att han framöver kommer att driva frågor som har en majoritet av riksdagen emot sig. Han har ju faktiskt redan visat att han är villig att köra över riksdagen i viktiga frågor. Att erkänna Palestina utan att blanda in utrikesnämnden och riksdagen visar väl på hans ledarstil?

  2. Vad ingen har lyckats förklara för mig är varför vi har sju partier som uppträder som två. Vore det då inte mer rationellt om alla dessa slog sig samman. Det skulle i alla fall bli mer ärligt jämtemot väljarna som inte hade tänkt sig rösta på M Fp eller Kd när de röstade på Centern.
    Dessutom är det så att Riksdagen formellt bestämmer över Regeringen. Samtidigt som att det är anmärkningsvärt av Riksdagen att välja en Regering, som sedan inte är beredd att utföra det som Riksdagen bestämmer.
    Ett bra exempel på hur dåligt det blev nu är att väljarna, – vi, vi var nog ganska nöjda med de jobbskatteavdrag vi redan fått, men kände kanske att det räckte där. Sverige är trots allt mellanmjölkens förlovade land där lagom är bäst. Men den minst sagt polariserande blockpolitiken har raderat mittenpartierna, och nu cementeras de polariserade blocken så att vi väljare som nog gärna ville ha lite av bägge tvingas välja. Sedan tillåts det vinnande locket helt köra över det förlorande helt i strid med vad de som tänkte ut hur Sveriges demokrati skulle fungera.
    En bättre lösning hade varit om budgeten förhandlades i Plenisalen tills bitar hade lyfts ur, lagts till och skrivits om tills det fanns ett parlamentariskt stöd för den. Vi hade då fått en kompromissbudget mer i linje med vad folket ville ha.

Kommentarer inaktiverade.