Löfven är fel ute

Idag skriver Stefan Löfven i Dagens Industri vykort hem till de svenska väljarna från sin resa till Sydkorea. Det gör han rätt i. Frågan är om han tar med sig rätt lärdomar. Sydkorea är ett fascinerande land som visar hur fort det går att lyfta sig från botten till toppen i ekonomisk utveckling om man satsar på att bli en liberal marknadsekonomi – låt vara att Sydkorea startade sin resa genom väldigt tajt samarbete mellan stat och kapital. Löfven skriver hem från Seoul om skola och högre utbildning, Det sydkoreanska skolsystemet är dock, om än på många sätt framgångsrikt, inte oproblematiskt.

Det är samma gamla visa i artikeln. ”Regeringen skär ner på utbildning”. Detta är givetvis inte sant. För varje statsbudget som Alliansen har lagt har satsningarna på utgiftsområde 16, utbildning och universitetsforskning, ökat. Ökningen är tre miljarder bara från 2013 till 2014 års statsbudget.

Om vi dyker ner djupare i Löfvens påståenden:

”Regeringen minskar antalet platser”

”Platser” är ett lurigt begrepp när det gäller högre utbildning. Gamla S-regeringar har varit ganska duktiga på att dela ut just platser till landets lärosäten. Resultatet blev visserligen platser – men i allt för hög utsträckning tomma sådana.

Kurvan nedan visar det faktiska antalet studenter:

Snodd från Johan Ingerös twitterflöde. Man undrar vad Löfven i egenskap av fackpamp tyckte om det uppseendeväckande tapp som skedde under S-regeringens sista mandatperiod?

Som synes har vi mycket riktigt en minskning av antalet studenter. Det är tillfälliga satsningar under den värsta finanskrisen som nu dras tillbaka. Det var dock känt hela tiden.

Om vi kikar vidare på antal helårsprestationer – de som faktiskt fullgör sina studier ser vi följande bild:

Helårsstudenter

”Regeringen sänker ambitionsnivån för den högre utbildningen”

Det här påståendet förtjänar lite resonemang innan det motbevisas. ”Ambitionsnivå” för den högre utbildningen syftar på vilka mål vi har för andel av befolkningen som tagit del av högre studier och som nått minst en tvåårig examen. Denna ambitionsnivå brukar siffersättas. Socialdemokraterna har länge verkat för ett 50-procentsmål, att hälften av en årskurs fullgör detta innan man nått 34 års ålder.

Idag ligger vi på cirka 44 %. Sverige har av EU avkrävts ett mål för detta och regeringens svar har varit 40-45 %. Det tycker jag är helt rätt.

Hur stor del av en årskull som tar del av högre studier är summan av ungefär 100 000 fria individers val. Är det 44 % som vill plugga vidare, ja då tycker jag att det är rätt. Skulle det vara så att 60 % av kommande årskurser väljer det spåret – ja då måste vi se till att dimensionera vår högre utbildning för det. De som ska sätta upp dessa mål för Sverige är inte ett fåtal svenska politiker utan alla Sveriges unga.

Hur ser det då ut i på våra universitet och högskolor? Räcker platserna?

19-åringsplatser

Som synes är det idag 53 % av 19-åringarna som gick ut gymnasiet i år som kommer få plats på högskolan, givet att våra studiemönster ser ut ungefär som de gjort de senaste åren. Om bara fem år kommer 63 % beredas plats. Allt detta inom dagens dimensionering. Så pass mycket minskar årskullarna nu. Troligare än att andelen 19-åringar som går vidare till högre studier.

Oavsett var man menar med ambitionsnivå är det inte tal om att sänka den. Fler än någonsin kommer få plats i högre utbildning. Om de vill.

Den svenska högskolans främsta utmaning är kvalitet, inte kvantitet. Det fick vi så sent som idag en påminnelse på, gällande ingenjörsutbildningarna. Här har Löfven ingenting att säga. När Socialdemokraterna i sin skuggbudget bygger ut antalet platser i högskolan är det dessutom det billigast möjliga som gäller, för att uppnå just kvantitet.

Annonser