Moderata (S)toppklosspartiet?

Veckans lördagskrönika i ÖA/TÅ.

Moderata (S)toppklosspartiet?

Sverige har haft en borgerlig alliansregering i fem år tack vare två avgörande ställningstaganden. Maud Olofssons insatser som Alliansens mamma och arkitekt bakom Centerpartiets återgång till att tryggt återfinnas på den borgerliga planhalvan i svensk politik avhandlades gång på gång i samband med Mauds avtackning som partiledare. Men en minst lika viktig positionsförändring är den resa som Moderata Samlingspartiet gjort under Fredrik Reinfeldts ledning.

Moderaterna är i allt väsentligt ett bättre, mer seriöst parti idag än för tio år sedan. Ett parti som under 90-talet motsatte sig det finanspolitiska ramverk som Centerpartiet och Socialdemokraterna arbetade fram och som finansierade stora delar av sin budget med högst oklara ”dynamiska effekter” är idag de sunda statsfinansernas bästa vän. Det nya arbetarpartiet framstår ofta som en betydligt bättre försvarare av välfärdssamhället än Socialdemokraterna, eftersom det gamla arbetarpartiet inte förmår att prioritera utan på ett närmast grekiskt manér vill ge allt till alla, på en gång.

En livsnödvändig del i varje politisk rörelse är dock just rörelsen framåt – visionen om ett framtida, bättre samhälle. Socialdemokraterna har förlorat två val i rad eftersom de bygger sin politik på att vi ska tillbaka till det mönstersamhälle som enligt partiet existerade innan valet 2006. En berättelse väljarna inte köper. Risken är att Moderaterna är på väg att hamna i samma fälla.

När Moderaterna denna helg kallar till partistämma är frågan: Vad vill Moderaterna? Den senaste tiden har det mest handlat om vad partiet inte vill. Centerpartiet och Folkpartiet vill båda skapa en mer modern arbetsmarknad genom att se över bland annat turordningsreglerna i LAS som konsekvent missgynnar unga och invandrare. Moderaterna lägger locket på – att hålla sig väl med dem som idag befinner sig i värmen verkar viktigare än att fler får glänta på dörren.

Moderaterna aspirerar på att vara ett brett parti för alla. Gott så, alla partier strävar givetvis efter största möjliga stöd för sina idéer. Gränsen för denna strävan måste dock vara när den krockar med grundläggande ideal. Ett Moderaterna som umgås med tanken att inskränka äganderätten genom att lagstifta om kvotering i bolagsstyrelser är ett parti som slår knut på sig själv.

Att framgång föder framgång gäller bara delvis. Det är bara genom fortsatt förnyelse av Sverige som Alliansen kommer få fortsatt förtroende att bära regeringsmakten. Om ett eller flera regeringspartier framstår som enbart förvaltande och idélösa snarare än förnyande och spännande riskerar vi att innan vi anar det ha en statsminister som heter Håkan Juholt. Detta vore i och för sig utan tvekan spännande, men på helt fel sätt.

Emil Källström

Advertisements