Tankar om grundtrygghet

Dessa rader skrivs i solen på lagårdsbryggan på Källströmsgården i Sund, i en paus mellan två lass nytröskad havre som medelst snöbjörn ska styras ned i rätt binge. Ett skönt monotont arbete som liksom vedklyvning ger en mycket tid för reflektion.

Det finns några gamla klassiska centerbegrepp det finns all anledning att använda i högre utsträckning än vad som görs idag. Värdeord och kärnbegrepp som på ett bra sätt fångar Centerpartiets visioner och politik, men som också ständigt måste fyllas med nytt innehåll för att fortsätta vara relevanta. Tre sådana är lokalsamhälle, decentralisering och grundtrygghet. Denna text handlar om det sistnämnda.

Gunnar Hedlund fick 1970 boken ”Idéer och realiteter” tillägnad sig. Med Nils G Åsling som redaktör bidrog storheter som bland andra Gunnar Sträng, Bertil Ohlin och Thorbjörn Fälldin med texter om tidens politik och om Hedlunds långa karriär i politiken och i den bondekooperativa rörelsen. Ett av kapitlen skrevs av Centerpartiets dåvarande partisekreterare Gustaf Jonnergård (som för övrigt var kusin till min mormor).

 Jonnergårds kapitel, ”Från bondeförbund till centerparti” är 40 sidor långt och spänner över snart sagt samtliga politikområden. Mycket är intressant och relevant än idag. En lärdom: Jonnergård, Hedlunds chefsideolog, hade inga problem med att ta ordet ”liberal” i sin mun. Angående grundtrygghetstanken skriver Jonnergård så här:

Under efterkrigstiden har det s. k. välfärdssamhället byggts upp. Bondeförbundet/centerpartiet har varit en pådrivande kraft för denna utveckling. Idégrundvalen har hela tiden varit de rättvisans och rättfärdighetens principer, som angavs redan i 1910-talets program – naturligtvis med den anpassning, som följt av den vidgade rekryteringen.

En precisering att uppmärksamma är grundtrygghetsidén, som centerpartiet utvecklat särskilt från mitten av 1900-talet. I partiprogrammet 1959 utsägs: ”Ett ekonomiskt grundskydd skall finnas som ger trygghet under uppväxtåren, vid ålderdom, sjukdom och invaliditet, familjeförsörjarens död samt inkomstbortfall i samband med arbetslöshet och liknande”. Detta grundskydd skulle vara ”så stort, att tillfredsställande ekonomisk trygghet erhålles”. Det skulle vara obligatoriskt och ”i princip lika för alla”. Man förutsatte som självklart, att staten måste behandla alla lika. Jämlikhetstanken underströks särskilt under ATP-striden i slutet av 1950-talet. ATP-pensioneringen, som beslutades 1959, är ju inte jämlikhet – utan tvärtom. (sid. 77)

Det som upprörde Jonnergård och dåtidens centerparti var att socialdemokraternas ATP-pension liksom dagens sjukförsäkring och föräldraförsäkring byggde på inkomstbortfallsprincipen. Helt enkelt att staten behandlar den välavlönade bättre än den lågavlönade. Ersättningar sätts i relation till den inkomst man har eller har haft. En sjuk VD är i statens ögon mer värd än en sjuk barnvårdare.

Centerpartiet förespråkade istället en grundtrygghetslinje. Utöver den grundläggande tryggheten som staten ska svara för bör det vara upp till den enskilde att välja hur dennes sparande ska se ut. Med Jonnergårds ord:

Centerpartiet […] förordade den personliga frivilliglinjen […], eftersom samhället bör behandla alla lika. De som ville ha annat trygghetssparande, t. ex. i eget hem eller egen rörelse, borde få detta – därmed skulle skapas ett bättre valfrihetssamhälle. (sid. 83)

Utöver de uppenbara  frihetliga argumenten fanns ett tydligt rättviseargument. Bland de egna leden fanns bönder och småföretagare, som hela sina liv levde och verkade under knappa förhållanden. Skulle de vara tvungna att acceptera lägre statspension än de tjänstemän i stat och kommun de under sitt arbetsliv finansierat med sina skatter?

Det frihets- och rättvisepatos som Gustaf Jonnergård och Centerpartiet drevs av i mitten av 1950-talet är lika relevant idag. Den största skillnaden mellan dagens situation och den på 1950-talet var att då diskuterades reella alternativ till det system vi har idag. Nu står mer eller mindre alla partier bakom den socialdemokratiska modellen.

Det är intressant att tänka sig hur 1950-talets centerparti skulle bemötas idag. Grundtrygghetsmodellen skulle enligt dagens debatt vara mest ”höger” på det politiska spektrat. Vänsterdebattörerna skulle skrika ”nyliberaaaleeer!” efter Jonnergård och Hedlund-centern.

I Centerpartiets partistyrelses yttrande om socialförsäkringar inför Årestämman används ordet grundtrygghet flitigt – men då som en beskrivning av det social- och arbetslöshetsförsäkringssystem vi har idag. För att göra grundtrygghetsbegreppet rättvisa krävs dock att Centerpartiet återigen börjar driva kravet att staten ska behandla sina medborgare lika.

Ur statens ögon ska en läkare och en undersköterska vara lika mycket värda. Kalla det grundtrygghet, kalla det rättvisa eller kalla det ren anständighet.

Annonser

2 thoughts on “Tankar om grundtrygghet

Kommentarer inaktiverade.