Centerliberalerna

Välkommen till Centerland

I artikeln ovan, publicerad i Liberal Debatt, intervjuas jag, Anette Lundkvist och Birgitta Widerberg på temat partisammanslagning C-FP. Artikeln är en del i ett temanummer – alla artiklar hittar du här.

Jag uttalar mig försiktigt positivt i artikeln. Vissa saker är så enkla att de går om man bestämmer sig för att de går. Väljer man att göra skillnaderna i partikultur, traditioner eller ideologi till oöverstigliga hinder, blir de också detta.

När Alliansen bildades löste de fyra partierna ett gammalt dilemma, av allt att döma utan att själva vara medvetna om det. Folk i allmänhet hade sedan länge gått runt och betraktat sig som ”borgerliga” eller ”icke-socialistiska”. Däremot var man inte beredd att helhjärtat ge ett enda parti sitt stöd. 2004 fanns helt plötsligt en struktur som matchade en stor del av väljarkårens självbild. Man var ju en Alliansanhängare!

Jag tror det är på samma sätt bland Sveriges liberaler. En bred, samlande kraft för svensk liberalism är helt enkelt mer ändamålsenlig än de två partier som idag företräder liberalismen – som ofrånkomligen uppfattas som ”dubbelt så smala” som ett gemensamt alternativ. Svensk liberalism förtjänar också en partibildning som med trovärdighet skulle kunna bära en regering på mer eller mindre egen hand.

”En sak har jag lärt mig, lita aldrig på en folkpartist!” sa en rutinerad centerpolitiker till mig för en tid sedan. Citatet får symbolisera de svårigheter ett gemensamt parti ofrånkomligen skulle innebära. Det finns bitvis en djup misstroendeklyfta våra partier emellan. Därför måste denna process få ta tid, och genomföras på ett sätt som innebär att alla får känna sig som vinnare.

Icke desto mindre tror jag det vore klokt att det skedde – det vore bra för Sverige med ett starkt, liberalt parti med en politik för hur hela Sverige ska växa.

Annonser