Joggingfilosofi

Sprang iväg en sväng runt Långholmen och Reimersholme för att rensa tankarna mitt i allt plugg. Stannade till för att göra lite styrkeövningar, och satte mig och vila mellan passen. Kollade ut över vattnet, precis som jag brukade göra vid Småtjärnarna hemma i skogen.

Plötsligt går det förbi någon, på några meters håll. Trots att vi är helt ensamma, ingen annan syns till, känns det helt naturligt att vi fullständigt ignorerar varandra. Det är så vi gör det här i Stockholm.

Jag blir åter ensam. Tystnaden sänker sig. Eller gör den? Tystnaden är fan så mycket tystare vid Småtjärnarna än på Reimersholme. Det är kväll, mörkt och ingen är ute men ändå bullrar och brusar det. Det är aldrig tyst här. Ever.

Annonser
This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.