Emil Källström i Sund

I och med att Centerpartiet förnyat partiledning och departementstjänstemän sker det också förändringar i Riksdagsgruppen. Jag vill passa på att gratulera Anders W Jonsson som i tisdags valdes till ny gruppledare för Centerpartiets riksdagsgrupp.

I finansutskottet sker det för min del intressanta saker. Annie Lööfs tidigare ersättare, Per Åsling, går nu in som ordinarie i utskottet och därmed ekonomisk-politisk talesperson. Den ersättarplats som Per Åsling lämnar efter sig får jag förtroendet att beträda.

Det känns fantastiskt kul att få detta förtroende från riksdagsgruppen och att få börja jobba med dessa viktiga frågor mer aktivt. Centerpartiets röst behövs i den ekonomiska politiken – Nu får jag vara med och vässa centerprofilen ytterligare.

Jag bär med mig mina värderingar om att skapa ett Sverige som är friare, grönare och mer decentralistiskt. Detta är viktigt för folk, företag och föreningar.

Slutligen ska det givetvis bli kul att börja hänga med Anders Borg på en mer regelbunden basis.

För att främja en positiv utveckling i Norrland och Sverige krävs många saker, men ett av dessa är kapital. Folk och företag måste ha möjlighet att finansiera idéer och satsningar. Sparbanksrörelsen och inte minst de fristående sparbankerna har historiskt och än idag varit viktiga för att bidra till utveckling i hela landet och inte sällan i landsbygd.

För att de fristående sparbankerna ska kunna utvecklas på bästa sätt och stärka sin ställning som finansiell aktör bör de få möjlighet att ge ut så kallade ”sparbanksaktier”.  Jag har tillsammans med Per Åsling och Anders Åkesson skrivit en motion på temat, som uppmärksammades i fredagens ÖA (ej online). Här är hela motionen:

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa möjligheten för de svenska sparbankerna att ta in externt kapital genom så kallade sparbanksaktier.
Motivering
De lokala sparbankerna betyder mycket för näringslivet och utvecklingen på landsbygden och i mindre städer. Genom sin lokala prägel har sparbankerna en god förankring och tillgänglighet som är viktig vid utlåning för såväl privatpersoner som små- och medelstora företag.

Men inskärpningen av de så kallade Basel III-reglerna ställer högre krav på alla banker att stärka sin kapitalbas. Detta är i grunden bra, men medför att sparbanker som inte väljer att bli aktiebolag saknar reella möjligheter att stärka kapitalbasen. Den befintliga sparbankslagen förhindrar nämligen sparbankerna att ta in externt kapital. Detta försvårar till exempel betydligt för en befintlig sparbank att expandera till närliggande orter genom att förvärva kontor från andra banker.

I Norge finns däremot en lag som möjliggör för sparbankerna att ge ut så kallade ”egenkapitalbevis”. Dessa fungerar på samma sätt som en aktie, med det stora undantaget att sparbanken väsentligen behåller det lokala huvudmannaskapet.

Det norska systemet har fungerat väl sedan det infördes på 1980-talet. Egenkapitalbevisen handlas som ett finansiellt instrument och har till och med haft en bättre snittavkastning för investerarna än Oslobörsen sedan starten, och dessutom till en lägre risk. En god affär både för investerare och banker med andra ord. Statistik visar också att den stora merparten av de norska egenkapitalbevisen handlas av personer bosatta på samma ort som där banken är verksam vilket ytterligare stärker den lokala prägeln.

På samma sätt som i Norge skulle samma system kunna införas i Sverige. Det enda som krävs är en lagändring av den svenska sparbankslagen så att den möjliggör utgivandet av särskilda ”sparbanksaktier”. Detta skulle ge de svenska sparbankerna helt andra möjligheter till vidareutveckling och expansion än vad de har idag. En förändring av sparbankslagen vore inte bara bra för berörda sparbanker utan även för konkurrensen på den svenska bankmarknaden. På sikt skulle lagändringen också bidra till att det även i framtiden finns starka banker utanför storstadsregionerna.

Ett införande av systemet med sparbanksaktier medför inga kostnader för skattebetalarna. De få kostnader som skulle uppstå handlar om finansinspektionens tillsyn, men detta bekostas till sin helhet av finansbranschen och belastar inte skattekollektivet. Förslaget om sparbanksaktier kräver således inga budgetändringar utan handlar helt om vilken bankmarknad vi vill se i framtiden.

Sparbankslagen bör ändras så att svenska sparbanker kan emittera sparbanksaktier enligt samma modell som de norska sparbankerna emitterar så kallade ”egenkapitalbevis”.

Stockholm den 5 oktober 2011
 
Per Åsling (C), Anders Åkesson (C), Emil Källström (C)

Jag tillhör inte dem som de senaste dagarna kritiserat Håkan Juholt på grund av hans lägenhetsersättningar. Jag vet själv hur lätt det kan bli fel.

När jag för ganska precis ett år sedan kom in i riksdagen var det mycket olika papper att fylla i. En av dessa var blanketten för att få ersättning för den lägenhet jag bor i när jag är i Stockholm. Då bodde jag ensam och hade därmed rätt till full ersättning för månadshyran.

Under det senaste året har min flickvän flyttat in i lägenheten. Det blev så lite stegvis – först en tandborste och senare hela garderoben… Under våren lämnade hon sitt eget boende helt.

När jag i torsdags morse såg nyheten om Håkan Juholts ersättningar insåg jag att jag själv befann mig i en liknande situation. Jag ringde direkt till Riksdagsförvaltningen och förklarade det nya läget. Från och med nästa lön kommer detta nu att vara ordnat - jag kommer självklart se till att betala tillbaka det jag felaktigt fått utbetalt.

Det är tyvärr lätt att felaktigheter som denna bara rullar vidare utan att det riktigt märks eller uppmärksammas. Hade inte Juholts situation blivit förstasidestoff hade min egen felaktighet antagligen kunnat ticka vidare resten av mandatperioden utan att jag eller någon annan tänkt på det. Jag tackar de högre mediemakterna för att de gjorde mig medveten om denna begynnande oriktighet.

Idag lämnar jag och Anders W Jonsson in en riksdagsmotion om att se över villkoren för före detta riksdagsledamöter. Så som det ser ut idag kan man få ut riksdagspension i många år efter avslutat uppdrag. Det är orimligt och inte alls i paritet med villkoren för alla som inte är politiker…

Det är viktigt att poängtera att uppdraget som riksdagsledamot är just ett förtroendeuppdrag. Det är inte ett jobb. Huvudlinjen bör vara att arvode utgår under den tid som uppdraget pågår. För egen del tycker jag att det rimliga vore att det inte fanns någon riksdagspension alls. Om den över huvud taget ska finnas borde den trappas av och ta slut efter en kortare tid, precis som andra avtalspensioner.

När man uppmärksammar dessa frågor skakar journalisterna ofta fram någon eller några gamla ledamöter som får pensioner och ställer frågor på temat varför de kvitterar ut denna pension. Detta är löjligt – på samma sätt som man försöker sätta dit sossar och vänsterpartister som använder sig av RUT-avdraget trots att de röstat för det. Det är systemen det är fel på, inte de som använder dem så som det var tänkt (i RUT-fallet är det dock givetvis inget fel på varken system eller användare….=)

Idag har jag debatterat och voterat om de förändringar som regeringen föreslagit i studiestödssystemet.

Bakgrunden är att en rad tekniska utbildningar sedan länge haft upplägget att studenterna läst sina heltidsstudier på 36 veckor per år istället för de brukliga 40. För att dessa studenter framgent ska slippa återbetalningskrav på delar av sina utbetalade studiemedel har nu Riksdagen bemyndigat Regeringen eller av Regeringen utsedd myndighet att bevilja undantag från kravet att heltidsutbildningar ska bestå av 40 veckor.

Propositionen har fått kritik för att den inte i tillräckligt hög grad medger den flexibilitet som behövs i studiemedelssystemet. I propositionen talar regeringen om att det bara är de utbildningar som innan 2010 hade upplägget med förkortade studieperioder som ska omfattas av den nya flexibiliteten. Tanken med detta är att vi inte ska tillskapa incitament för fler utbildningar att förkorta sina program för att spara pengar – med kvalitetsminskningar som följd. Detta argument tycker jag man ska ha respekt för.

Jag knöt en del av min argumentation just på att det vi fattat beslut om är att bemyndiga regeringen att fatta beslut om undantag. I min värld innebär detta att vi åstadkommer en flexibilitet i systemet – vi har i alla fall alla verktyg på plats för att kunna åstadkomma detta.

- – -

Miljöpartiet hade mycket hög profil i debatten. De domderade genom Jabar Amin som bara den om hur genomkass den proposition regeringen nu lade var. Han yrkade bifall till sin egen reservation.

Problemet är bara det att den reservation han skrev också yrkade bifall på regeringens proposition! Utöver det bifallet hade reservationen två punkter – regeringen ska hålla kontakt med lärosäten och studentorganisationer (detta sker fortlöpande och finns med i propositioenn samt att det ska genomföras förändringar som innebär att alla utbildningar ska omfattas av större flexibilitet.

I praktiken föreslog Miljöpartiet att bifalla regeringens förslag samt att vi ska en ny studiestödsutredning.

Till min stora olycka begärde inte Jabar Amin replik på mig. Då hade jag pekat på det uppenbart ohederliga i Amins argumentation (av någon hjärnsläppsrelaterad anledning tog jag inte upp det i mitt anförande). Amin begärde dock ingen replik på mig. Han gick på toa.

Lade ner min röst angående avslagsyrkandet på hela DLD-propositionen, röstade med Alliansen+S när det gäller bordläggning eller inte (vilket det ju blev i alla fall).

Någon form av kompromiss mellan åsikten att det framväxande övervakningssamhället är förkastligt och insikten att jag varken sökt eller fått mandat att vara med och fälla en Alliansregering i en votering.

Kollar man bakåt i tiden längs mina blogginlägg dröjer det egentligen till den 23 februari tills man hittar ett verkligt blogginlägg, i betydelsen ord och tankar som skrivs och tänks exklusivt för just emilkallstrom.se. Övriga inlägg är hänvisningar till artiklar och veckoscheman. Går man tillbaka 1-2 år i tiden försökte jag skriva blogg minst 3-4 gånger i veckan, ofta fler än ett inlägg per dag.

Detta skulle man ju delvis kunna skylla på att jag numera sitter i riksdagen, med allt vad det innebär för tid till fritt spånande och tänkande. Jag tror dock inte att det är hela sanningen. Idag på morgonen har jag skickat ut två Twitterinlägg:

• ”Sundsvall slutar curla Folkets Husrörelsen: http://bit.ly/ih0235 http://bit.ly/fpLojN Bra! #Ypol”
• ”Klokt som alltid av @gabrielehrling om regionfrågan: http://allehanda.se/opinion/ledaretalib/1.2834743-tre-tungviktare-for-norrlandsregion”

Det jag för några månader hade skrivit en liten bloggtext kring, kanske kompletterat med ett inklippt citat från artikeln ifråga, har nu blivit några snabba tweets.

Bloggen kommer alltid vara en bra plattform för länkningar till artiklar, bilder, kalender och, ibland, längre texter. Men jag kommer nog aldrig gå tillbaka till tiden då bloggandet innebar dagliga längre kommentarer. På gott och ont.

Jag har stor förståelse för rollen som opposition – jag har ju själv varit och är företrädare för oppositionen i Örnsköldsvik. Det handlar inte minst på det nationella planet att alltid, mer eller mindre i varje läge, vara emot. Att opponera, helt enkelt. Ibland innebär det kanske att man säger emot sig själv, eller att argumentera emot politik man egentligen tycker är bra. Det tillhör spelets regler, inom vissa ramar.

Christina Karlsson sätter i dagens ÖA sitt namn under en artikel som varken känner ramar eller normal anständighet. Den är en uppvisning i ohederlig argumentation, självmotsägelser och allmänt osakligt svammel.

Det Christina upptäckt är att dieselskattehöjningar som beslutades om hösten 2009 nu träder i kraft. Enligt henne är detta en ”ovälkommen julklapp för väljarna”. Hon oroar sig vidare för landsbygden och åkerinäringen. Det finns en rad problem med hennes resonemang:

• Socialdemokraterna var för höjningen när den beslutades.*
• Socialdemokraterna vill höja ännu mer. De ville också komplettera med en särskild kilometerskatt – specialdesignad för att slå mot landsbygden och Norrland.
• Skattehöjningen må vara ovälkommen, men knappast oväntad. Den debatterades och beslutades om i demokratisk ordning, ett bra tag i förväg.
• Det vi diskuterade i valrörelsen var eventuella höjningar utöver de redan beslutade. Givetvis. Christina ville höja ännu mer, Alliansen ville det inte.

Sammanfattningvis vill Christina påskina att hon är emot en politik hon inte bara är för, utan också vill se mer av. Det är ohederligt, och en retorik som utgår från att hennes läsare är oinformerade. Tråkigt.

*Edit: Jag lyckades inte, innan jag tappade tålamodet, hitta protokollet till när beslutet togs. Här litar jag på enligt mig trovärdiga källor.