Emil Källström i Sund

Under våren har det varit en rejäl holmgång om det norrländska kustfiskets vara eller icke vara. Den dispens fiskarna och förädlarna idag verkar under går ut vid årsskiftet. Efter många om och men, och efter att ha kört över Livsmedelsverket, beslutade regeringen mycket glädjande att folk är mogna att själva fatta beslut om vad man ska stoppa i munnen.

Allt var klappat och klart och idag skulle EU-kommissionen fatta sitt beslut i frågan. När man just började tro att inget mer kunde hända, då slår Åsa Westlund, EU-parlamenteriker för Socialdemokraterna till.

Tack vare en av Åsa Westlund undertecknad mycket kritisk fråga till EU-kommissionen angående beslutet om dispens, har beslutet nu skjutits upp på obestämd tid. Frågan refereras i dagens ”EU Food Law Weekly” (No. 488), som tyvärr bara går att läsa online om man har ett login. Jag har dock läst Åsa Westlunds fråga. Åsa Westlund radar upp argument som vi redan avhandlat i den svenska debatten. Hon pratar om faran för barn och gravida, om dålig information och om EU-kommissionen är medveten om att Livsmedelsverket tidigare sagt nej till dispens.

Kort sagt: Inget nytt under solen. Det finns svar på alla Åsa Westlunds frågor. Detta kan bara tolkas som ett försök att obstruera processen. Ödesdigert för de fiskare och förädlare som försöker planera för framtiden. Det sista de behöver är mer osäkerhet över vad som gäller.

Socialdemokraterna har haft hög svansföring i frågan om dispens för det norrländska fisket. Regeringen har varit för senfärdig, har man hävdat. Nu obstruerar deras egna partikamrater på ett mycket olyckligt sätt processen. Talar de över huvud taget med varandra i det där partiet?

Frågan är hur länge vi nu måste vänta på att EU-kommissionen ska ta upp frågan på nytt. Kommissionens beslut ska sen skickas för medbeslutande till parlamentet och till rådet. Kommer Åsa Westlund dra med sig resten av socialisterna för att försöka fälla förslaget?

Ingen vet vad detta landar i – eller hur lång tid det tar. Det är mycket, mycket olyckligt för de företag vars verksamheter Åsa Westlund nu leker med.

Ovanstående citat av Benny Eriksson (s) är dagens sanning.

Snabb recap: Staten satsar över 20 miljarder på en järnväg mellan Nyland och Umeå. Plus en massa cash för att rusta upp Ådalsbanan, sträckan mellan Härnösand och Kramfors. Det finns alltså modern, snabb järnväg mellan Umeå och Härnösand och mellan Sundsvall och Stockholm.

Mellan Sundsvall och Härnösand däremot, där dras resenärer, konduktörer och lokförare med en kvarleva från förra sekelskiftet. Det går -nästan- snabbare att cykla de sju milen mellan Härnösand och Sundsvall än att åka tåg samma sträcka.

Det vettigaste hade givetvis varit att rusta upp denna sträcka i samma veva som man plöjde ner halva biståndsbudgeten i norrländsk kustjärnväg. Nu valde man att inte göra det, ett misstag vi nu måste reparera.

Trots ovanstående fakta har banverket nu valt att hoppa av och inte prioritera modernisering av nämnda järnvägssträcka. Man hävdar att det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Det var det i särklass dummaste jag hört, på länge. Att först bränna miljarders miljarder på toppmodern järnväg, och sen inte fullborda jobbet? Inte göra det så attraktivt det skulle kunna vara att ta tåget mellan Örnsköldsvik, Umeå, Kramfors och Härnösand till Stockholm? Skulle det vara smart? Väl använda pengar?

Som sagt, det är svårt att fatta hur de ansvariga tänkte, när de sköt startskottet för Botniabanan och Ådalsbanan, utan att säkra en upprustning även av sträckan Sundsvall-Härnösand. Men så kan det vara. Och det faktum att andra inte tänkte hela vägen, det är ingen ursäkt för att Banverket idag gör detsamma.

Detta är dumheter, för Norrland och för Sverige.

Sitter i Sundsvall på en ytterst oskön träbänk och väntar på att nattåget ska gå. Det gör det om en och en halv timme.

Jag vill ha Botniabanan. Nu.

Talade med den gamle ÖA-journalisten Sven Lindblom på faderskapets 50-årsmottagning i fredags. Han snickrar nu på en bok om Botniabanan, som släpps samtidigt som järnvägen invigs. Vi talade om hur de ursprungliga planerna talade om ett färdigställande år 2006/2007.

De som bär den största skulden till att denna plan sprack så markant, och att min rumpa håller på att göra detsamma, är ett gäng fågelkramare i Umeå som på fullaste allvar försökte stoppa ett järnvägsbygge av miljöskäl. Att de helt på egen hand orsakat massiva ytterligare koldioxidutsläpp till följd av förseningen kom liksom på köpet.