Emil Källström i Sund

Igår firade Centerpartiet hundraårsjubileum med stor fest i Skövde. Själv satte jag mig på tåget norrut. Kramforscentern var snabbare än riksorganisationen med att skicka inbjudan, alltså spenderade jag eftermiddagen med att äta julbord och prata lite politik i Ullånger.

Hundra år är svårt att greppa. Det är tufft att presentera den definitiva texten om och kring en så mångfacetterad rörelse – vart börjar man liksom? När dessutom andra gör det bättre…

Att Centerpartiet spelat en viktig roll i svensk politik kan ingen bestrida. Desto intressantare är kanske huruvida vi har en viktig roll att spela framgent.

En faktor i den analys jag nu gör är ju förstås att jag får ganska bra betalt för att vara övertygad om att vi har en viktig roll att spela i svensk politik. Dessutom förväntas jag sprida denna övertygelse till andra.

Icke desto mindre måste det vara så högt i tak att ett politiskt parti kan fundera över frågan ”vem skulle sakna oss om vi försvann?”. Skulle till exempel Centerpartiets roll lika gärna kunna spelas av en landsbygds-, företagar- och miljövänlig gruppering inom ett framtida Alliansparti?

Centerpartiet bildades som en motståndsrörelse mot överheten. I form av svällande stat och förtryckande byråkrati och i form av ”storindustriens ringar och trustbildningar”. Denna statskritik, detta försvar för den enskildes makt och möjligheter blir aldrig omodern. Detta är också en roll vi är tämligen ensamma om att spela i svensk politik. Höger och vänster förenas i Sverige i ett mycket okritiskt förhållande till staten.

De senaste åren har det rasat en debatt kring huruvida Centerpartiet ”glömt” en eller annan grupp av människor. Det säkraste undergångsreceptet jag kan tänka mig för Centerpartiet är att lyssna för mycket på denna kritik. Den dagen vi identifierar oss enbart med vissa kategorier människor, geografiska kategorier eller andra, kan vi hälsa hem. Detta vore också en våt dröm för våra motståndare. Centerpartiet är ett parti för hela Sverige. Ett av glädjeämnena från valet 2010 är att vi stärktes i områden vi tidigare varit svaga i (tyvärr ackompanjerades detta av att vi tappade i områden vi tidigare varit starka i).

I våras talade jag inför centeravdelningen i Arnäs, strax norr om Örnsköldsvik. Rubriken för dagen var ”Reclaim the bonde”. Där argumenterade jag för att Centerpartiet åter borde bli böndernas parti - och samtidigt utöka det potentiella väljarunderlaget ordentligt. Hur den ekvationen går ihop kan du läsa här.

Centerpartiet har sina bästa 100 år framför sig.

Michael Arthursson levererar. På Newsmill kan alla som vill läsa att Centerpartiet ska slå vakt om liberalismen.

Michael pekar på vikten av en vision bortom en budget i balans. Helt riktigt.

Alliansen kan inte, får inte, bli slöa i detta läge bara för att Socialdemokraterna håller på att implodera, Miljöpartiet i praktiken är ledarlösa och Vänsterpartiet gömmer sig någonstans.

Vi måste fortsätta vara samhälls- och statskritiska och ta nästa steg för att öka folk och företags frihet att växa och utvecklas. Här har Centerpartiet en mycket roll att spela. Historiskt höga opinionssiffor eller ledarstrider brukar sällan vara recept på framgångsrik idéutveckling. Centerpartiet, som varken rosar opiononsmätningarna eller bedriver partiledarkrypskytte, måste nu ta den rollen.

Själv önskar jag att tiden skulle finnas att faktiskt ägna mig åt idéutveckling – inte bara efterlysa densamma. Det får vi dock ta en annan dag.

Det finns några namn bland de möjliga framtida socialdemokratiska partiledarna som jag ”fruktar” mer än andra. Det vill säga, de är så pass vassa att de på allvar skulle kunna ge Alliansen en fajt 2014. Stefan Löfvén är ett av dessa. Inte enbart eftersom han är bördig från Höga Kusten. Löfvén är något så ovanligt som en modern och smart facklig ledare.

När finanskrisen rasade som värst visade han mod och klokhet när han tillsammans med arbetsgivarna förhandlade om en tillfällig arbetstidsförkortning.

Nu visar IF Metall återigen vägen. Även om förbundsstyrelsen ännu inte godkänt det, pekar nu mycket på att unga kommer att kunna anställas till 75 % av den lägsta avtalsenliga ingångslönen. Lägre ingångslöner är ett mycket viktigt instrument för att ge unga och andra svaga grupper chansen på arbetsmarknaden. Hellre en fot inne än båda utanför och, framför allt, bättre att inleda med 75 % av en riktig lön än med 100 % av ingenting alls.

Konstruktionen kallas Yrkesintroduktionsavtal, och verkar misstänkt likt Centerförslagen om lärlingsprovanställning och ungdomsavtal. Kul att facket visar att de kan vara en del av lösningen.

När jag var i Sollefteå på kretsmöte för en vecka sedan pratade vi en hel del om vad Centerpartiet måste utveckla framöver, med sikte på valet 2014. Under det passet yttrade jag orden ”Många, om inte alla, av Centerpartiets problem hade varit lösta om vi hade haft ett Stureplanscentern i varje svensk kommun”.

Det är inte ofta de orden yttras i Ådalen.

Många vet inte vad Stureplanscentern är för något. De vet emellertid att de inte gillar det. Låt oss därför räta ut några frågetecken: Stureplanscentern är en centeravdelning förlagd till centrala Stockholm. Den är jämförelsevis mycket aktiv och arrangerar med jämna mellanrum talarkvällar, debatter och föreläsningar. Oftast i restaurang- eller barmiljö. Till Stureplanscentern kommer intresserade människor av olika partibeteckning, eller helt utan sådan. I många fall människor som annars aldrig skulle tänka tanken att gå till ett centermöte.

Låt mig upprepa: De flesta, om inte alla, Centerpartiets problem hade lösts av ett Stureplanscentern i varje svensk kommun.

Kan Centerrörelsen i det stora liksom Stureplanscentern i det lilla bli en arena där människor otvunget möts och åsikter bryts är vinsterna många. Vi skulle förnya politiken. Vi skulle utveckla organisationen. Det skulle i sig vara ett ovärderligt kommunikativt och varumärkesbyggande arbete.

Nu fyller denna fantastiska centeravdelning 4 år. Vad passar då bättre än att läsa Anders W Jonssons eller Johan Hedins alster om samma fenomen?

Det kan inte ha undgått någon, den massiva kampanj mot Centerpartiet och mot Maud som pågått sedan valet 2006. Inte minst i Norrland. Kampanjen känns särskilt igen på dess substanslöshet. Det är bara känsloargument och rena påhopp man kommer med. Inget att ta på, inget som kan bemötas. Att kampanjen varit orkestrerad av sossarna är ett relativt väl etablerat faktum.

Det är i och för sig ingen skräll, men med fyra år kvar till nästa val fortsätter detta. En ”Karl” (såklart, ingen av dessa människor vågar ju skriva under sitt riktiga namn) kallar Maud för The Screaming Lady och spelar för femtielfte gången på en påstådd spricka mellan ”Stureplanscentern” och gamla geniuna centerpartister på ÖA/TÅs insändarsida. Vilket blaj.

Jag trodde nog att folk var smartare än att de gick på sånt här strunt. Det är dock inget snack om att en delförklaring till Centerpartiets tillbakagång i Norrland i valet är att vi inte kunnat stå emot den armé av s-märkt partifolk, fackliga ombudsmän och andra som dag efter dag, vecka ut och vecka in, bombarderat insändarsidor och annat med texter om Centerpartiets påstådda brister.

Jag är dock blåögd nog att tro att om vi fortsätter att göra rätt saker, skapa förutsättningar för ett blomstrande Sverige och  Norrland och berättar om detta, så är det vägen till framgång. Vi har helt enkelt inte möjlighet att svara på alla osakligheter, överallt. Vi har inga arméer av heltidsanställda. Vi får helt enkelt hoppas att skapande och konstruktivitet vinner över destruktivitet.