Emil Källström i Sund

Idag skriver Centerpartiets idéprogramsgrupps ordförande Per Ankersjö på DN Debatt. Artikeln är startskottet på Centerpartiets öppna process där vi tillsammans med alla intresserade ska ta fram ett nytt idéprogram.

Processen är döpt till Framtidsbygget och bryter ny mark för hur en politisk folkrörelse utvecklar sina idéer och sin politik. Tidigare har partier försökt engagera folk genom enkäter, möjlighet att blogga och liknande.

Idéprogramsgruppen, som jag ingår i, går ett steg längre. Själva framtagandet och redigerandet av programtexten sker nu öppet i wikiformat. Alla som enkelt och snabbt skaffar sig ett inlogg kan helt enkelt rent praktiskt skriva in det man vill se i Centerpartiets idéprogram.

Det ska bli mycket spännande att följa denna process. Det finns säkert de som vill förstöra eller försöka använda denna wiki som en arena att sprida strunt. Jag är dock övertygad om att nätets goda krafter kommer att använda detta verktyg så som det är tänkt: Ett öppet och tillgängligt sätt att praktiskt få vara med och påverka politikens innehåll.

Vill du kommentera på twitter – använd då taggen #Cwiki.

Idag skriver Annie Lööf och Per Ankersjö på SvD Brännpunkt om att Centerpartiet nu drar igång arbetet med att ta fram ett nytt idéprogram.

Sverige behöver en idépolitisk vitamininjektion, en optimistisk framtidsagenda och ett tydligt liberalt ledarskap. Den öppna processen inför centerstämman i Åre skapade både nyfikenhet och förväntningar. Vi har visat vägen för ett nytt, transparent sätt att bedriva politik på. Arbetet med idéprogrammet ska ske i samma anda. Tiotusentals människor i och utanför Centerpartiet ska ges möjlighet att bidra till en vision för det framtida Sverige.

 Arbetet kommer att ledas av en idéprogramgrupp om nio ledamöter. Personligen är jag mycket hedrad över att få vara en av dessa.

Med en över hundraårig historia av idéutveckling och praktisk politik är det viktigt att Centerrörelsen i detta arbete förmår kombinera nytänk och förankring. Att de eviga värdena om miljöhänsyn, decentralisering och gemenskap hänger med i utvecklingen och förmår formulera svar på samtidens frågor.

Denna dubbla uppgift blir det mycket intressant att få vara med och administrera under ett drygt års tid. Nu väntar massvis med möten med nuvarande och blivande centermedlemmar och -sympatisörer för att mejsla ut dragen i ett modernt politiskt idéprogram.

Det är knappast första gången Centerpartiet skriver nytt idéprogram. Det hör till sakens natur att dokument så som dessa förnyas kontinuerligt. 2013 års idéprogram kommer att bli Centerpartiets tolfte parti- eller idéprogram. Min personliga favorit hittills är 1959 års program. Ett koncist dokument (9 sidor – det nuvarande programmet är drygt 40…) där idéer som grundtrygghet och decentralisering utvecklas. Smaka bara på denna formulering:

Sedan de grundläggande behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och önskemål alltmer i förgrunden. Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora grupper vid samma utformning. Endast vid individuell utformning kan en trygghetsgaranti förenas med den enskildes behov av frihet. För centerpolitiken framstår därför säkerställd grundtrygghet och därutöver personlig frivillighet som den bästa föreningen av tryggheten och friheten.

Når vi till 1959 års nivå när det gäller tydlighet, framsynthet och ideologisk skärpa kommer jag vara en nöjd idéprogramgruppsledamot.

Dessa rader skrivs i solen på lagårdsbryggan på Källströmsgården i Sund, i en paus mellan två lass nytröskad havre som medelst snöbjörn ska styras ned i rätt binge. Ett skönt monotont arbete som liksom vedklyvning ger en mycket tid för reflektion.

Det finns några gamla klassiska centerbegrepp det finns all anledning att använda i högre utsträckning än vad som görs idag. Värdeord och kärnbegrepp som på ett bra sätt fångar Centerpartiets visioner och politik, men som också ständigt måste fyllas med nytt innehåll för att fortsätta vara relevanta. Tre sådana är lokalsamhälle, decentralisering och grundtrygghet. Denna text handlar om det sistnämnda.

Gunnar Hedlund fick 1970 boken “Idéer och realiteter” tillägnad sig. Med Nils G Åsling som redaktör bidrog storheter som bland andra Gunnar Sträng, Bertil Ohlin och Thorbjörn Fälldin med texter om tidens politik och om Hedlunds långa karriär i politiken och i den bondekooperativa rörelsen. Ett av kapitlen skrevs av Centerpartiets dåvarande partisekreterare Gustaf Jonnergård (som för övrigt var kusin till min mormor).

 Jonnergårds kapitel, ”Från bondeförbund till centerparti” är 40 sidor långt och spänner över snart sagt samtliga politikområden. Mycket är intressant och relevant än idag. En lärdom: Jonnergård, Hedlunds chefsideolog, hade inga problem med att ta ordet “liberal” i sin mun. Angående grundtrygghetstanken skriver Jonnergård så här:

Under efterkrigstiden har det s. k. välfärdssamhället byggts upp. Bondeförbundet/centerpartiet har varit en pådrivande kraft för denna utveckling. Idégrundvalen har hela tiden varit de rättvisans och rättfärdighetens principer, som angavs redan i 1910-talets program – naturligtvis med den anpassning, som följt av den vidgade rekryteringen.

En precisering att uppmärksamma är grundtrygghetsidén, som centerpartiet utvecklat särskilt från mitten av 1900-talet. I partiprogrammet 1959 utsägs: “Ett ekonomiskt grundskydd skall finnas som ger trygghet under uppväxtåren, vid ålderdom, sjukdom och invaliditet, familjeförsörjarens död samt inkomstbortfall i samband med arbetslöshet och liknande”. Detta grundskydd skulle vara “så stort, att tillfredsställande ekonomisk trygghet erhålles”. Det skulle vara obligatoriskt och “i princip lika för alla”. Man förutsatte som självklart, att staten måste behandla alla lika. Jämlikhetstanken underströks särskilt under ATP-striden i slutet av 1950-talet. ATP-pensioneringen, som beslutades 1959, är ju inte jämlikhet – utan tvärtom. (sid. 77)

Det som upprörde Jonnergård och dåtidens centerparti var att socialdemokraternas ATP-pension liksom dagens sjukförsäkring och föräldraförsäkring byggde på inkomstbortfallsprincipen. Helt enkelt att staten behandlar den välavlönade bättre än den lågavlönade. Ersättningar sätts i relation till den inkomst man har eller har haft. En sjuk VD är i statens ögon mer värd än en sjuk barnvårdare.

Centerpartiet förespråkade istället en grundtrygghetslinje. Utöver den grundläggande tryggheten som staten ska svara för bör det vara upp till den enskilde att välja hur dennes sparande ska se ut. Med Jonnergårds ord:

Centerpartiet [...] förordade den personliga frivilliglinjen [...], eftersom samhället bör behandla alla lika. De som ville ha annat trygghetssparande, t. ex. i eget hem eller egen rörelse, borde få detta – därmed skulle skapas ett bättre valfrihetssamhälle. (sid. 83)

Utöver de uppenbara  frihetliga argumenten fanns ett tydligt rättviseargument. Bland de egna leden fanns bönder och småföretagare, som hela sina liv levde och verkade under knappa förhållanden. Skulle de vara tvungna att acceptera lägre statspension än de tjänstemän i stat och kommun de under sitt arbetsliv finansierat med sina skatter?

Det frihets- och rättvisepatos som Gustaf Jonnergård och Centerpartiet drevs av i mitten av 1950-talet är lika relevant idag. Den största skillnaden mellan dagens situation och den på 1950-talet var att då diskuterades reella alternativ till det system vi har idag. Nu står mer eller mindre alla partier bakom den socialdemokratiska modellen.

Det är intressant att tänka sig hur 1950-talets centerparti skulle bemötas idag. Grundtrygghetsmodellen skulle enligt dagens debatt vara mest “höger” på det politiska spektrat. Vänsterdebattörerna skulle skrika “nyliberaaaleeer!” efter Jonnergård och Hedlund-centern.

I Centerpartiets partistyrelses yttrande om socialförsäkringar inför Årestämman används ordet grundtrygghet flitigt – men då som en beskrivning av det social- och arbetslöshetsförsäkringssystem vi har idag. För att göra grundtrygghetsbegreppet rättvisa krävs dock att Centerpartiet återigen börjar driva kravet att staten ska behandla sina medborgare lika.

Ur statens ögon ska en läkare och en undersköterska vara lika mycket värda. Kalla det grundtrygghet, kalla det rättvisa eller kalla det ren anständighet.

2008 valde USA en ny, ung ledare. Han stod för någonting nytt men kändes samtidigt väldigt bekant. Han personifierade ju trots allt den amerikanska dröm som alla väljare kunde relatera till. Med Obama skulle allt bli bra igen. 2012 går USA till val igen. Det anses idag inte alls säkert att Obama väljs om för en andra mandatperiod. Förtroendesiffrorna har tagit rejält med stryk när väljarnas förväntningar krockade med verkligheten.

Kan Centerpartiet 2011 riskera att vara där USA vad 2008? Annie Lööf föreslås av en enig valberedning – med överväldigande stöd bland medlemmar, kretsar, distrikt och syskonorganisationer. Väljs Annie i Åre kommer hon ta över ett parti med stora utmaningar framför sig. Vi tappar väljare och medlemmar, och anses vara Riksdagens mest otydliga parti.

Just nu hörs dock allt annat än negativa tongångar i Centerrörelsen. Fullständigt naturligt är det många som sätter sitt hopp till att ett nytt ledarskap och ett nytt partiprogram (om ett år) ska få fart på den gamla rörelsen igen. Jag vill inte vara någon Buzzkill här, mitt i allt high-fiveande och spontan dans som försiggår i Centerrörelsen till följd av valberedningens besked igår, men ändå:

Centerpartiet har problem. Vi i landsbygdsrörelsen, liksom arbetarrörelsen, har ett skriande behov av förnyelse och att hitta en position i 2000-talets Europa. Centerpartiet och Socialdemokraterna backar, men mer viktigt är att mer eller mindre samtliga Centerpartiets och Socialdemokraternas europeiska systerpartier backar. Ett fullt realistiskt scenario är att både landsbygdsrörelsen och arbetarrörelsen i historiens ljus kommer att ses som 1900-talsfenomen. Framgångsrika sådana, men ändå.

I Centerpartiets historia och idéarv finns det många eviga värden som är lika relevanta nu som för hundra år sedan. Själv har jag försökt att beskriva detta i texten Reclaim the bonde. Det krävs dock att dessa grundläggande idéer hela tiden omformuleras och förnyas för att vara relevanta.

Till exempel: Det som under tidigt 1900-tal var en kamp för landsbygdsbefolkningens rätt och möjligheter måste idag inkludera andra former av utanförskap, så som det vi ser i många stadsnära förorter. 

På samma sätt som Obama inte stod över varken naturens eller ekonomins lagar står Annie Lööf över demografiska och politiska trender som präglar en hel västvärld. Annie är ingen quickfix – men en riktigt bra bit på vägen!

Det pratas och skrivs om Centerpartiet lite överallt dessa dagar. Anledningen är givetvis det demokratiskt och medialt briljanta upplägg som Centerpartiets valberedning har valt för att utse ny partiordförande. Kandidater som öppet kampanjar och åker land och rike runt för att diskutera centerpolitik med medlemmar och sympatisörer är precis den förnyelse som svensk folkrörelsedemokrati behöver.

För Centerpartiets del innebär det en hel del positivt buzz och är en bra språngbräda för det arbete som en ny partiledare kommer att inleda i slutet av september.

Det känns mycket bra att Centerpartiet kan mönstra tre kompetenta ordförandekandidater. Det är dock ingen hemlighet att min favorit är och under lång tid har varit Annie Lööf.  Idag skickade jag tillsammans med åtta andra tunga västernorrländska centerprofiler (en per kommun plus CUFs distriktsordförande Viktoria Silverliden) in en debattartikel till stöd för Annies kandidatur. Sundsvalls Tidning var snabba med att få upp den på webben.

Slutligen vill jag också puffa för denna lilla videosnutt. Att Annie är en skarp politiker är välkänt. Här visar Annie också att hon har visioner för Centerpartiets organisation – livsviktigt för Centerpartiet som ska vara en modern folkrörelse.

Diskussionen om Maud Olofssons efterträdare har varit igång ett bra tag och har självklart intensifierats i och med fredagens besked om att Maud avböjer omval. Jag tycker dock att det blir lite väl torftigt att bara diskutera partiledarfrågan. För att Centerpartiet ska bli så starkt som möjligt framöver måste vi ha ett brett ledarskap med olika profiler. Jag efterlyser också ett visst mått av nytänk när det gäller hur vi utser dessa personer.

Modernt politiskt ledarskap

Så som jag ser det, finns det i alla fall fyra olika profiler och roller som samtliga måste klaffa för att Centerpartiet ska bli så starkt och välfungerande som möjligt.

Kommunikatören – en Maud Olofsson

Kommunikatören är den som har huvuduppgiften för att formulera och kommunicera Centerpartiets politik. Det är personen som kan spänna ögonen i kameran, tala godmodigt om hur ett avdrag för hushållsnära tjänster kan förbättra vardagen för stressade barnfamiljer och behövande pensionärer och på några sekunder vinna svenska folkets hjärta. Det är personen som kan lyfta helt nya frågor till toppen av dagordningen och som är ansiktet utåt för dels centerrörelsen, men även en ledargestalt för alla de gröna liberaler som ännu inte är medlemmar eller engagerade.

Ideologen – en Gustaf Jonnergård

När jag talade på Ramvikscenterns årsmöte i februari fick jag möjlighet att sitta ner och tala med Thorbjörn Fälldin över en kopp fika. En av de sakerna vi diskuterade var Gustaf Jonnergård, legendarisk partisekreterare under Hedlund och Fälldin (samt släkting till mig, han var kusin med min mormor). Thorbjörn sade “Du vet, ett parti behöver ju någon som sitter och skriver långa böcker om obegripliga begrepp som till exempel decentralisering som man sedan förankrar i partiet genom studiecirklar och möten”.

Jag köper detta rakt av. Ett parti måste bottna i ideologiska resonemang och en ständigt närvarande och vital idédebatt. Detta är givetvis inte en persons ansvar, men en idémässig ledargestalt som känner och agerar med ansvar för denna utveckling vore mycket värt.

Nörden – en Martin Ådahl

Politik är inte bara att vilja. Ett politiskt parti uppfattas inte som seriöst om man bara lanserar önskelistor åt höger och vänster, utan att kunna presentera resonemang med ekonomisk och praktisk resonans för hur vi når målet. Bevisar att en idé och ett förslag inte bara är rätt, utan även smart. Nörden läser allt om allt och producerar rapport på rapport om hur ett samhälle inte bara bör, utan även kan byggas.

Organisatören – en Bernhard Glans

För att en politisk rörelse ska behålla sin relevans över tid krävs ständig förnyelse av medlemskåren. Inte i den bemärkelsen att de gamla slutar, utan i form av ständiga tillskott av nya, friska krafter i alla åldrar. För detta krävs relevanta aktiviteter och aktivt rekryteringsarbete. Bernhard Glans var en av de som genom att resa land och rike runt byggde upp SLU under 20-, 30- och 40-talen och som sedan blev dess mest långvarige förbundssekreterare. 

Som medlem ska man känna sig behövd och värdefull. Ställs frågan ska svaret vara “givetvis rekommenderar jag dig att bli medlem i Centerpartiet”. Inte heller detta är en persons ansvar. Centerrörelsen behöver hundratals nya arrangörer av relevanta och intressanta politiska möten, initierar lokala, regionala och nationella kampanjer och som rekryterar och vårdar Centerpartiets medlemmar och sympatisörer. Detta arbete kräver dock samordning och prioritet från toppen.

Vem ska väljas?

Samhället förändras. Det som tidigare var högst normalt förfarande i partier – alla kandidater höll tyst fram tills att någon fick frågan och accepterade – är nu föremål för hån och skämt. Socialdemokraterna håller benhårt på sin otidsenliga process. MP visar vägen. Det går att utse sina högsta partiföreträdare i sund konkurrens med bibehållet, om inte ökat, förtroende för partiet.

Valberedningen under Stefan Tornberg har gått före. De som aspirerar på en partistyrelseplats förväntas tala om detta öppet. Nu måste vi ställa samma krav på de som tänker sig en framtid som partiledare. Ett grundkrav för den som sedan ska väljas är att han eller hon tydligt och tidigt berättar att denne kandiderar och på vilka grunder.

Bara så kan vi på allvar leva upp till den målsättning som Centerpartiets valanalys ställer upp: Vi ska vara Sveriges mest öppna parti.

Fredagen den 17 juni 2011 går till historien som dagen då en av Centerpartiets mest framgångsrika partiledare, Maud Olofsson, meddelade sin avgång.

Även om valresultatet 2010 lämnade en del övrigt att önska kommer Maud för alltid vara den som räddade Centerpartiet och ledde oss genom från 1998 års valresultat på 5,1 % till att 2006 bli Sveriges tredje största parti och vara med och bilda regering.

Tack vare Maud har Centerpartiet positionerat sig som ett tydligt borgerligt, frihetligt parti. Det är slut på tiden när vi hoppade från block till block. Huvudfienden är socialdemokratin och vägen till Centerpartistiskt inflytande är borgerlig samverkan.

Under telefonmötet med partistyrelsen och riksdagsgruppen nämnde Maud något mycket viktigt. Hon sade sig vara nöjd med det Centerpartiet åstadkommit under hennes ledarskap, med allt från supermiljöbilspremie till RUT-avdrag och rekordhögt nyföretagande. Det viktigaste återstår dock att göras. Det värderingsskifte som Sverige så väl behöver och som Maud talat om är bara påbörjat. Fortfarande har vi kvar stora delar av resterna från sossarnas DDR-Sverige. Detta märks överallt – oavsett om det handlar om att en skattesänkning kan beskrivas som en “kostnad” för staten eller att vi fortfarande har myndigheter och en offentlig sektor vars huvuduppgift ibland verkar vara att jäklas med folk.

En fråga som gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker visar med all tydlighet att förmynderiet fortfarande står starkt i Sverige 2011.

Centerpartiet kommer fortsatt vara en kraft för förnyelse och utveckling. Ett framtidsoptimistiskt parti som tror mer på dig än på staten.

Tack Maud.

Federley har gjort det. Linander har gjort det. Nu gör Törnqvist det, och spänner bågen än mer. Herrarna kandiderar till Centerpartiets partistyrelse. Damen vill bli vice partiordförande.

I Centerpartiets valanalys står att Centerpartiet ska bli Sveriges mest öppna och transparenta parti. Ett sådant uttalande förpliktigar. Ett helt mediesverige har i veckor och månader gjort Socialdemokraternas partiledarvalsprocess till åtlöje som gammalmodig och alltför sluten. Sanningen är att få andra partier hade gjort så mycket annorlunda, allra minst Centerpartiet.

Mig veterligen är det för första gången vi i Centerpartiet ser så pass öppna kandidaturer till partiets högre poster som trion ovan nu annonserat. Jag har mycket svårt att se hur detta ska kunna gå obemärkt förbi. Trycket på andra hugade spekulanter ökar. Vilka fler vill komma in i, alternativ stanna kvar i, partistyrelsen? Varför då? Vad vill man uträtta och vad kan man bidra med?

Detta är en sund utveckling. Politiken handlar lyckligtvis alltmer om något så grundläggande om att personligen be om och få ett förtroende. Av väljare eller av partimedlemmar. Vilken modernt tänkande varelse blir imponerad av ett parti som väljer sina ledare under maximal slutenhet i en liten krets, för att i nästa andetag i tusental omfamna den kandidat som mer eller mindre råkar vaskas fram? Den gamla tidens kollektivism och tro på överheten är ingenting att stå efter.

Jag hoppas nu att valberedningen signalerar att det lönar sig att kandidera. Vi behöver en partistyrelse fylld av modiga individer, redo att sticka ut hakan och stå för åsikter de är tydliga, ärliga och öppna med.