Emil Källström i Sund

Senaste riksdagskrönikan i ÖA/TÅ:

Så räddar vi Mittuniversitetet i Härnösand

För 372 år sedan inrättades Härnösands trivialskola som ett första steg mot Härnösand som norrländskt centrum för högre utbildning. Sedan dess har skolor, institutioner och utbildningar kommit och gått men Norrlands Aten har bestått.  Ordet dråpslag är sannolikt ett av svenskans mest överutnyttjade, men ordet och dess betydelse ligger nära tillhands för att beskriva effekterna om lärdomsstaden Härnösand skulle tappa sin status som en av Mittuniversitetets campusorter.

Fakta på bordet är att Mittuniversitetet måste spara pengar. Fram till 2015 är det neddragningar värda 50 miljoner kronor som ska genomföras. Fakta är även att Mittuniversitetets intäkter, där statsbidragen dominerar stort, år 2011 var drygt 150 miljoner kronor högre än år 2006. I denna förändringsprocess ser nu universitetsledningen över sina handlingsalternativ. Ett av dessa är alltså att kraftigt dra ner på närvaron i Härnösand.

Svensk högre utbildning förändras. En aspekt av detta är den allt högre grad av självständighet lärosätena får. Allt mindre detaljstyrning från utbildningsdepartementet matchas av allt större frihet för ledningar och styrelser ute i på landets universitet och lärosäten. Detta är en i grunden positiv decentralisering och är viktig att förstå för varje kommunalråd eller samhällsengagerad som nu vill ta fajten för ”sin” del av Mittuniversitetet.

Enda sättet för Härnösand att fortsätta vara och utvecklas som universitetsstad är att ytterligare spetsa sig som miljö att bo och verka i för Mittuniversitets studenter, lärare, professorer och chefer. Härnösand måste vara och bli för bra för att avstå. Här borde Härnösands ledande inom samhälle och näringsliv å det snaraste sätta sig ner med universitetsledningen och studentkåren och skissa på ett fördjupat samarbete. Vad är det bästa med Härnösand som kan utvecklas vidare? Vad är det sämsta och måste tas tag i? Reagerar vi konstruktivt och positivt är jag övertygad om att universitetet kommer att möta den utsträckta handen. Blir reaktionen tvärtom konfrontatorisk eller med en alltför stor dos tycka-synd-om, då är vi på tunn is över djupt vatten. Mittuniversitetet kommer inte att fatta beslut om forskningsresurser och utbildningsplatser för att vara snälla.

För Centerpartiet är det en självklarhet att den högre utbildningen finns väl utbyggd i hela landet. Det är också självklart att Härnösand ska bibehålla och utveckla sin status som universitetsstad. Vi har i Härnösand många fördelar. En gedigen tradition, förhållandevis billiga lokaler och närhet till andra viktiga samhällsfunktioner är några. När tågen i höst börjar rulla på allvar blir man också del av en regionförstoring som möjliggör nya samarbeten och rörelsemönster.

Det sista Härnösand och Ångermanland behöver är färre utbildningsplatser, mindre bildning och färre unga människor i rörelse. Därför måste nu alla aktörer som tror på och vill verka för en positiv utveckling i Härnösand samlas för att värna den högre utbildningen.

Denna krönika avslutas i dur. Glöm inte att ett av Mittuniversitetets handlingsalternativ är att förstärka närvaron i Härnösand. Orosmoln till trots – görs rätt saker kan år 2012 bli ett positivt märkesår för Härnösand och dess högre utbildning.

Emil Källström

Så var årets upplaga av Myckelgensjö Åstadkommation avklarat. Ett drygt 40-tal intresserade hade samlats på Myckelgensjö föreningshus för att lyssna till intressanta talare och få sig lite Myckelgensjöglass till fikat.

Först ut av talarna var Ola Nordebo, politisk redaktör på Västerbottens-Kuriren. Ola talade om bilden av Norrland och vikten av att inte falla för andras och egna stereotyper om vad Norrland och norrlänningarna är. Ett av många kloka budskap från Ola var att människor, inte malm eller skog, alltid är en bygd eller orts främsta naturresurs.

Efter fikat tog Carolina Visser, Backsjöns egen holländska tulpanodlare. Carolina talade engagerat om sitt liv och hur hon hamnade i Sverige och vad hon här gjorde av alla de möjligheter hon ser omkring sig. Tulpanodling, refill-bläckbutiker och turistverksamhet var svaren hittills.

Sist ut av talartrojkan var Roberto Carvutto som talade om hur en italienare från Apulien hamnade i Arnäs och startade två företag, ett för turism och ett för matimport. Roberto beskrev det svenska företagsklimatet som en dröm av enkelhet, billighet och snabbhet och hyllade även de stora möjligheterna att göra sig ett namn i Örnsköldsvik och Norrland. ”I Milano var jag ett nummer – här är jag Roberto Carvutto!”

Jag, Frida Bylund, Markus Edlund och Jonna Jinton avslutade med att tacka för dagen och bjuda in till nästa års Myckelgensjö Åstadkommation. Som alltid – tredje onsdagen i juli.

I månadsskiftet hade jag möjlighet att delta på en mycket intressant studieresa till Nordkorea – världens mest slutna land. Det var en intressant resa med många nya intryck. I efterhand har lite länsmedia intervjuat mig om resan. Nedan ett litet potpurri:

Här skriver allehanda.se.

Här medverkar jag i SR P4 Västernorrland.

Dessutom, en krönika från fredagens ångermanlandstidningar:

Friheten rullar man inte tillbaka

Visste du att det i Nordkorea, världens mest repressiva diktatur, finns blomstrande marknader med tusentals småföretagare som säljer, prutar, skämtar och idkar marknadsekonomi?

För en vecka sedan kom jag hem från en veckolång studieresa i landet där staten äger allt, där ingen hört talas om varken Beatles eller Lady Gaga och där konstant hyllande av de högsta ledarna är en naturlig del av vardagen. Fem riksdagsledamöter från tre partier hade bestämt sig för att se landet alla pratar om med egna ögon. Nordkorea uppvisar sannolikt världens mest effektiva system för indoktrinering av sina medborgare. Organiserad opposition är, till skillnad från diktaturer som Kuba, Vitryssland och Burma, icke-existerande.

Det är under sådana förhållanden förstås lätt att förlora hoppet om en demokratisering och ett öppnande gentemot omvärlden. Men i den kompakta muren av totalitarism finns begynnande sprickor.

Vissa av de högt uppsatta partifunktionärerna vi träffade sa att de alls inte existerade. Andra sa att de fanns, men att det bara handlade om försäljning av hemodlade grönsaker. I själva verket var de nordkoreanska marknader vi hört talas och frågade om riktiga saluhallar där allt mellan himmel och jord köptes och såldes. Utan våra nordkoreanska värdars vetskap besökte vi en av dessa marknader i Pyongyang. Försäljerskorna, det var uteslutande kvinnor som idkade handel, stod axel vid axel längs långa rader av marknadsstånd och sålde verktyg, kläder, flådda hundar och allt däremellan. Det mesta var uppenbarligen insmugglat från Kina och till skillnad från resten av staden och landet var den stora marknadshangaren fylld av människor som ville något, som ville tjäna pengar, som ville framåt!

Hur kan detta tillåtas av de nordkoreanska myndigheterna, frågar sig vän av ordning. Hur kan en regim som kallar sig socialistisk och som sätter ära i att produktionsmedel och varudistribution är förstatligade tillåta bubblor av fri marknadsekonomi inom sina gränser? Det korta svaret: Därför att inte ens i Nordkorea vill människor tappa den lilla frihet de har.

De marknader vi besökte har sitt ursprung i 1990-talets nödår. De statliga kollektivjordbruken förmådde inte föda landets befolkning och människor hade inget annat val än att spontant och högst illegalt själva odla och sälja mat. Detta skedde på marknader, marknader som i sinom tid motvilligt skulle accepteras av regimen. Dessa marknader har sedan utvecklats till de handelsplatser jag nyligen besökte. Dessa små öar av marknadsekonomi är alltjämt alltför viktiga för flertalet nordkoreaner för att regimen ska våga stänga ner dem.

Har man aldrig upplevt alternativet är det lätt att glömma vilket människovänligt system marknadsekonomin är, med konsumentmakt och med konkurrens som pressar priser och höjer kvalitet på produkter och livskvalitet för människor. För att inte tala om skillnaden i utbud mellan de fria marknaderna och statens egna butiker…

En regering som vill att dennas reformer ska överleva på sikt och över mandatperioder och maktskiften gör klokt i att genomföra förändringar som medför ökad frihet och självbestämmande för folkflertalet. Dessa är nämligen mycket svåra att rulla tillbaka. Människor tycker om att bestämma själva och människor tycker om att själva idka påverkan på sin omvärld.

Den fria marknad jag fick se och delta i var en av få hoppingivande episoder jag har med mig från Nordkorea. Generellt sett har regimen sin befolkning i ett hårt grepp. Jag är dock säker på att marknaderna är en springa i muren som snart utvecklar sig till en rännil. Får människor smaka på frihet vill de ha mer. Friheten rullar man inte tillbaka i första taget. Inte ens i Nordkorea.

Emil Källström

Västernorrlands riksdagsledamot för Centerpartiet