Emil Källström i Sund

Vecka 44
Måndag: Kommunfullmäktige i Örnsköldsvik.
Tisdag: Träffar unga företagare.
Onsdag: I Trondheim. På resa tillsammans med Per Åsling för att bland annat diskutera infrastruktur och dra lärdomar av norsk regionalpolitik.
Torsdag: -”-
Fredag: Tid för kontorsarbete (förhoppningsvis)
Lördag: Möte med Vi Ungas förbundsstyrelse.
Söndag: Möte med Vi Ungas förbundsstyrelse.
Måndag: På hemmaplan.

”Moderaterna skriver historia”

Kul när twitterinlägg letar sig in på ledarsidorna.

”EU-krisen söker sin lösning”

Vecka 43
Måndag: I Umeå. Studiebesök med Roger Uddståhl på SIK – Institutet för Livsmedel och Bioteknik AB.
Tisdag: Riksdagsarbete. Möte och premiär-kammardebatt med finansutskottet. Blir intervjuad av tidningen Nord-Sverige på plats i Riksdagen.
Onsdag: Riksdagsarbete. Tar emot prao från Jämtland.
Torsdag: Riksdagsarbete. Är värd för offentligt samtal om Norrlands framtid i Trehörningsjö – läs mer här.
Fredag: På resa i länet.
Lördag: Talar inför Gävleborgs Centerkvinnor i Söderhamn. Ser Modo vinna mot Djurgården på Fjällräven Center.
Söndag: Förberedelser inför veckan.
Måndag: Kommunfullmäktige.

Veckans lördagskrönika i ÖA/TÅ.

Moderata (S)toppklosspartiet?

Sverige har haft en borgerlig alliansregering i fem år tack vare två avgörande ställningstaganden. Maud Olofssons insatser som Alliansens mamma och arkitekt bakom Centerpartiets återgång till att tryggt återfinnas på den borgerliga planhalvan i svensk politik avhandlades gång på gång i samband med Mauds avtackning som partiledare. Men en minst lika viktig positionsförändring är den resa som Moderata Samlingspartiet gjort under Fredrik Reinfeldts ledning.

Moderaterna är i allt väsentligt ett bättre, mer seriöst parti idag än för tio år sedan. Ett parti som under 90-talet motsatte sig det finanspolitiska ramverk som Centerpartiet och Socialdemokraterna arbetade fram och som finansierade stora delar av sin budget med högst oklara ”dynamiska effekter” är idag de sunda statsfinansernas bästa vän. Det nya arbetarpartiet framstår ofta som en betydligt bättre försvarare av välfärdssamhället än Socialdemokraterna, eftersom det gamla arbetarpartiet inte förmår att prioritera utan på ett närmast grekiskt manér vill ge allt till alla, på en gång.

En livsnödvändig del i varje politisk rörelse är dock just rörelsen framåt – visionen om ett framtida, bättre samhälle. Socialdemokraterna har förlorat två val i rad eftersom de bygger sin politik på att vi ska tillbaka till det mönstersamhälle som enligt partiet existerade innan valet 2006. En berättelse väljarna inte köper. Risken är att Moderaterna är på väg att hamna i samma fälla.

När Moderaterna denna helg kallar till partistämma är frågan: Vad vill Moderaterna? Den senaste tiden har det mest handlat om vad partiet inte vill. Centerpartiet och Folkpartiet vill båda skapa en mer modern arbetsmarknad genom att se över bland annat turordningsreglerna i LAS som konsekvent missgynnar unga och invandrare. Moderaterna lägger locket på – att hålla sig väl med dem som idag befinner sig i värmen verkar viktigare än att fler får glänta på dörren.

Moderaterna aspirerar på att vara ett brett parti för alla. Gott så, alla partier strävar givetvis efter största möjliga stöd för sina idéer. Gränsen för denna strävan måste dock vara när den krockar med grundläggande ideal. Ett Moderaterna som umgås med tanken att inskränka äganderätten genom att lagstifta om kvotering i bolagsstyrelser är ett parti som slår knut på sig själv.

Att framgång föder framgång gäller bara delvis. Det är bara genom fortsatt förnyelse av Sverige som Alliansen kommer få fortsatt förtroende att bära regeringsmakten. Om ett eller flera regeringspartier framstår som enbart förvaltande och idélösa snarare än förnyande och spännande riskerar vi att innan vi anar det ha en statsminister som heter Håkan Juholt. Detta vore i och för sig utan tvekan spännande, men på helt fel sätt.

Emil Källström

Igår publicerade Örnsköldsviks Allehanda scoopet om kommunens olagliga partistödssystem. Det blir lite tekniskt här, man får läsa artikeln för att förstå alla turer.

Olagliga arvoden ska givetvis inte förekomma. Där måste kommunen göra om och rätt. Men borde ÖA ha publicerat namnen på de som tagit emot arvoden? Som jag skrev i mitt förra inlägg är det fantastiskt bra att vi har en politisk journalistik som gräver bortom pressmeddelandena. Medierna har dock ett stort ansvar i avvägningen mellan vilka namn som ska publiceras och vilja som inte borde det.

Till gårdagens artikel bifogades en lista med femton namn från sju partier som mottagit olagliga arvoden. Scoopet i sig var ju att kommunens system bryter mot lagen. Varför var det intressant att publicera vilka individer som stod som mottagare?

Dessa femton hade gemensamt att de tagit på sig en extra belastande uppgift i det politiska arbetet. Det handlar om gruppledare, kanslipersonal och webbansvariga. Det dessa femton personer tackat ja till är ett uppdrag arvoderat med pengar anslagna från kommunfullmäktige. De har, lika lite som de i kommunledningen som föreslagit och beslutat om arvodena vetat om att de utformats lagvidrigt. Nu får de läsa sina egna namn i morgontidningen.

Vissa inom politiken, däribland jag själv, är att betrakta som offentliga personer. Kommunalråd eller riksdagsledamöter som hamnar i tidningen är det sällan eller aldrig synd om. Jag tycker dock inte att den enskilde fullmäktigeledamoten som dessutom tagit på sig att mot en viss ersättning uppdatera partiets hemsida förtjänar att namnges i ÖA. Någon eller några av de femton namngivna har säkert tagit detta hårt. Någon funderar säkert på om politiken är värd besväret.

”En liten publicering får man väl tåla” är den självklara invändningen. Men vill vi ha ett klimat där det bara är de som accepterar risken att när som helst hamna i tidningen, direkt eller indirekt förskylld för något man själv inte kunnat påverka  som kan engagera sig politiskt? Hur många potentiella ledamöter i kultur- och fritidsnämnden eller kommunfullmäktige avskräcks av gårdagens publicering?

Alternativa sätt att publicera gårdagens nyhet hade ju varit att visa felaktigt utbetalade summor per parti eller att bara ta med gruppledarna som ju faktiskt är partiernas främsta företrädare och ofta aspiranter på kommunalrådsposter. Detta hade möjligen inte varit en lika ”rolig” publicering, men någon eller några fritidspolitikers nattsömn hade troligen räddats.

Igår och idag har Örnsköldsviks Allehanda publicerat scoopet om kommunens utbetalningar av partistöd i olika former, av ÖA kallad ”Örnsköldsviksmodellen”.

Det är en styrka för en kommun att ha en pigg politisk journalistik. Någon som sitter av och rapporterar från långtråkiga fullmäktigemöten och gräver i kommunarkiven.  Som inte bara rapporterar det kommunalråd eller riksdagsmän vill att de ska rapportera. Att ÖA tar den rollen är jag som demokrat tacksam för – i många, många kommuner existerar alls inte en sådan journalistik.

I korthet rapporterar ÖA att delar av partistödssystemet är olagligt, med en uppföljande story om hur detta tar sig i uttryck (exemplifierat med en utbildning jag talade vid) samt om hur Socialdemokraternas ordförandegrupp redovisar sina möten/fester.

Självklart ska man följa lagen. Självklart måste Örnsköldsviks kommun ska göra om systemet så att det är lagenligt. Man ska dock inte blanda samman detta med det totala kostnaderna för partistöden – ett scenario är ju att de bidrag som visat sig olagliga tas bort och att de vanliga, högst lagliga, partibidragen höjs i motsvarande grad. Det också viktigt att påpeka att partistöden visserligen är olagliga men beslutade i god demokratisk ordning. Det är inga hemligheter vi talar om.

Något som tvärtom verkar lite halvhemligt är uppläggen för när de lokala S-topparna träffas och har det trevligt. Förutom den kreativa bokföringen som sänker momsen tecknar det en bild av hur politik, parti och kommunorganisation smälter samman i en enpartikommun som Örnsköldsvik. Om detta vittnar många, många händelser genom åren. Bidragsrullningen till Folkets Park är ett av de mer diskuterade exemplen. Inte sällan handlar det om saker som inte  händer – S-märkta fackförbund som inte bråkar med partikamraterna i kommunledningen, till exempel. Denna smygande korruption är ett reellt problem.

I nästa inlägg kommer jag kommentera namnpublicering av fritidspolitiker.

”Centern bad Elvy om lov”

I och med att Centerpartiet förnyat partiledning och departementstjänstemän sker det också förändringar i Riksdagsgruppen. Jag vill passa på att gratulera Anders W Jonsson som i tisdags valdes till ny gruppledare för Centerpartiets riksdagsgrupp.

I finansutskottet sker det för min del intressanta saker. Annie Lööfs tidigare ersättare, Per Åsling, går nu in som ordinarie i utskottet och därmed ekonomisk-politisk talesperson. Den ersättarplats som Per Åsling lämnar efter sig får jag förtroendet att beträda.

Det känns fantastiskt kul att få detta förtroende från riksdagsgruppen och att få börja jobba med dessa viktiga frågor mer aktivt. Centerpartiets röst behövs i den ekonomiska politiken – Nu får jag vara med och vässa centerprofilen ytterligare.

Jag bär med mig mina värderingar om att skapa ett Sverige som är friare, grönare och mer decentralistiskt. Detta är viktigt för folk, företag och föreningar.

Slutligen ska det givetvis bli kul att börja hänga med Anders Borg på en mer regelbunden basis.

”Riksdagsmannen envisas med OS-planer”