Emil Källström i Sund

Idag publicerades min artikel om julklappsjobben. Det saknas ett ”inte” i andra stycket, och kommentarsfältet ägs av ett gäng LAS-kramare/borgarogillare. I övrigt är jag nöjd.

Läs här.

Den hoppas jag få publicerad innan måndagens kommunfullmäktigemöte. Den otålige kan dock redan nu läsa den här.

Om en vecka, måndagen den 14 december, träffas Örnsköldsviks kommunfullmäktige för sista gången. Decembermötet brukar vara en stilla tillställning fylld av julefrid, men så kommer detta möte näppeligen gestalta sig.

Skolnedläggningar (återkommer i senare inlägg), SEKAB och, min favoritfråga för dagen, sossarnas julklappsjobb ska diskuteras.

Och var ska man börja? Ärendet har liksom fler akilleshälar än… något med väldigt många akilleshälar.

Det är fel i sak, eftersom Leif Lindholm och Malin Westman lyckats hitta en genomdålig lösning som dels kommer ett litet antal till del, dels har ett tydligt, ofrånkomligt bäst-föredatum. Efter sex månader tar liksom pengarna slut och alla får gå hem.

Efter att ha konsulterat beslutsunderlaget måste man också konstatera att handläggningen av ärendet är under all kritik. Det består av ett brev som för övrigt finns för allmän beskådan på övikssossarnas hemsida.

Vänstermajoriteten i Örnsköldsvik förväntar sig att kommunfullmäktige ska fatta beslut om 2,5 miljoner av Örnsköldsviksbornas pengar, med ett A4 av slarvigt skriven text fylld av påhopp på regeringen som enda beslutsunderlag:

• Det står inte vilka jobb som avses. Det verkar liksom gälla jobb vilka-som-helst i kommunen.
• Det står inte vilka som är aktuella för satsningen. I underlaget talar man om ”ungdomar”, men vilken definition använder man?  Gäller den internationella definitionen på människor mellan 15-24 år? Eller Ungdomsstyrelsens, som är 7-25 år? Alla under 30, som brukar användas i EU-sammanhang? Ingen vet, eftersom det inte står att läsa någonstans.

Som alla kan se saknas helt analys. Vilket problem är det egentligen man tänker lösa? Hur ska satsningen få någon form av långsiktig effekt. Svaren uteblir.

Ursäkta, men jag gör liksom större research än så här när jag köper en mobiltelefon. Hur kan någon tro att man kan anslå 2,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till något så luddigt, så ogenomtänkt?

Efter decennier av egen majoritet finns inte längre något behov av att förklara eller försvara sin politik. Kommunfullmäktige är bara ett transportkompani. Detta bör inte minst vara stötande för de socialdemokrater som troget kommer dit varje månad, utan att få påverka den förda politiken.

Idag skriver världens grymmaste Katrin Karlström på ÖAs insändarsida. Den är för dagen obligatorisk läsning.

Vi har valt att leva och verka på små orter i kommunen. Att vi inte kan få samma service som i tätorten är vi fullt medvetna om. Jag har fem mil till mitt jobb. Det är dyrt att köra bil men jag har valt det för att jag tycker att det finns en livskvalitet för mig och min familj. Vi arbetar hårt för att vår bygd ska vara trivsam. Ingen är rädd att arbeta ideellt, ska det bli något får man göra det själv. Vi vill behålla vår skola, vår affär och då får man ge mycket av sig själv.

På Örnsköldsviks landsbygd har vi engagerade människor med driv. Som inte väntar på att någon annan ska fixa än det enda, än det andra. Istället för att ta tillvara den resursen, väljer vänstermajoriteten att steg för steg slå undan fötterna för den. Oklokt, och direkt stötande.

Trots avskaffade införselkvoter och enligt min egen uppfattning enklare tillgång till alkohol minskade drickandet med tio procent mellan 2004 och 2008. Minst dricker vi norrlänningar (länk).

Igår när vi talade om Örnsköldsviks nya drogpolitiska program hade det varit intressant att kunna lyfta dessa fakta i debatten, för att se vilken respons man hade fått från de mer kunniga på alkoholområdet (de jag syftar på är alltså snarare nykterister än stordrinkare).

Dessa siffror innebär att det inte alls är så statiskt, att drickandet är en funktion av tillgängligheten. Och på dessa grunder kanske det inte är så illa om sushirestauranger får börja servera sake, eller att vi tillåter gårdsförsäljning av öl och vin hos producenterna på den svenska landsbygden?