Emil Källström i Sund

I dagarna släppte Mittuniversitetet, Umeå Universitet och Luleå Tekniska Universitet en skrift kallad ”Kan Norra Sverige regionaliseras?”. Till grund för boken ligger enkätintervjuer med 4000 norrlänningar och dessutom djupintervjuer med norrländska makthavare som har varit delaktiga i processen med regionansökningar.

De 242 sidorna är mycket läsvärda och för den som är intresserad finns boken i pdf-format här.

Boken har gett mig många nya insikter och bjuder på några roliga passusar. Till exempel står det svart på vitt att en bidragande orsak till att tanken på en region i Norrland havererade -för nu- kan ha varit att Östersundssossen Jens Nilssons blotta närvaro på ett möte i Östersund i november 2007 (sidan 46).

De som hävdar att det inte finns en norrländsk identitet att bygga en region kring, har fel. I alla de fyra nordliga länen känner man sig som norrlänningar, vid sidan av svenskar och norrbottningar, västerbottningar, jämtar respektive västernorrlänningar. Noterbart är att dessa tre identiteter är ungefär lika starka, sida vid sida. Norrlänningarna känner sig även som, om än inte i lika hög grad, européer (sida 83).

Boken är en veritabel guldgruva, med en massa intressanta fakta och resultat. Får säkert anledning att återkomma senare på ämnet.

Också Dan har tagit del av resultaten, fast på plats i Umeå. Läs här.

Jag har i några tidigare inlägg hissat Härnösand. Kommunledningen har under mandatperioden genomfört många framsynta, kloka reformer.

För att åstadkomma någon form av balans, är det väl inte mer än rätt att härnösandarna får kritik när den är berättigad. Som idag. För nu verkar det som man lagt skattepengar på att lära politiskt engagerade att twittra och använda facebook. Vilket trams.

Centerpartiet måste ha ledartröjan i debatten om Norrlands framtidsfrågor. Vi kan leda utvecklingen. Jag är beredd att jobba hårt för att Centerpartiet skall vara det självklara alternativet för de som tror på en positiv utveckling i Norrland och på landsbygden.

Jag kandiderar eftersom jag vet att Norrland kan bättre. Jag tror stenhårt på att vi kan vända den negativa utvecklingen i Norrland, och jag tror lika stenhårt på att svaret ligger i liberala reformer, företagande och entreprenörskap.

Är du centermedlem, kryssa gärna in mig på en så hög plats som möjligt. Du gör skillnad.

Nästa vecka är Örnsköldsviks officiella regnbågsvecka. Då ska vi slå ett slag för att alla är lika mycket värda, oavsett vem man blir kär i.

Detta är givetvis positivt och bra. Det behövs. Även jag kan ibland erkänna att Örnsköldsvik har sina negativa sidor. Att vissa delar av befolkningen är fientliga mot det främmande, vare sej det är killar som gillar killar eller folk som inte äter fläskkött, är avskyvärt och direkt korkat. Örnsköldsvik och Norrland behöver mer mångfald. Fler människor av olika bakgrund som skapar värden tillsammans. Vägen dit går inte genom muslimskräck eller bögnoja.

I kommentarerna till mitt inlägg tidigare i veckan om Centerpartiet som ett skattesänkarparti fick jag en intressant fråga. Om man nu ska sänka skatten, vad ska bort? Vad ska vi sluta finansiera via skattesedeln.

Världen är inte så statisk att en krona i mindre skattetryck automatiskt är en krona mindre i den gemensamma kassan, men om man nu ska svara på frågan är regnbågsveckor i kommunal regi en stark kandidat att bortprioriteras.

Om man för ett ögonblick bortser från de goda intentionerna med regnbågsveckan, vad blir då kvar? Jo, kommunala tjänstemän som bildar opinion. Som arrangerar möten, föreläsningar och workshops. Sysslar med folkbildning.

Detta är inte kommunens planhalva. För att göra ovanstående engagerar sig folk i föreningar och organisationer. Frivilligt, gratis, ibland med lite stöd från kommun, stat eller landsting.

Det är precis detta jag talar om när jag säger att det behövs ett handslag mellan kommunen och det civila samhället.

Tills rollfördelningen mellan kommun och det civila samhället blivit tydligare, kan vi bara hoppas på att årets regnbågsvecka blir lyckad, och att ytterligare ett steg tas på vägen att skapa det framtida, öppna och toleranta Örnsköldsvik.

Jag kan inte annat än hålla med Magnus Andersson, så i den milda grad att jag mer eller mindre snor Magnus rubrik.

I senaste sifomätningen får Centerpartiet, Sveriges för närvarande tredje största riksdagsparti, 4,5 % i stöd från de tillfrågade. Opinionsmätningar ett år innan valet säger visserligen ingenting om resultatet i september 2010, men de spelar roll. Dåliga resultat gör partiföreträdare i allmänhet mer nervösa och osäkra, vilket ofta resulterar i håglöshet eller, värre, panik.

Själv reagerar jag inte så. Tvärtom. Jag blir taggad.

Alla som läser denna blogg, vet att det jag brinner för är Örnsköldsviks och Norrlands framtid. Norrland som helhet är för närvarande, och har ett bra tag varit, inne i en negativ spiral. Orsakad av dåligt självförtroende, splittring och förlamande sossepolitik.

Jag är övertygad om att nyckeln till Norrlands fantastiska framtid ligger i folk som spottar i näven och förverkligar sina idéer och drömmar, gör något. För det behövs ett politisk ledarskap som dels tror att Norrland kan och ska vara stället där drömmar förverkligas, men som också låter detta ske. Ledare som både bryr sig om och tror på Norrland.

Kort sagt, centerpartister.

Vi har alltså ett läge där en förkrossande majoritet av Sveriges och Norrlands befolkning säger ”tack, men nej tack” till det parti som har bäst förutsättningar att förändra Sverige och Norrland till det bättre. Detta är bara, endast och enkomt Centerpartiets eget fel. Vi förtjänar givetvis inga eller mycket få röster om vi inte lyckas förklara varför vi är värda dem.

Jag hör ibland centerpartister prata om att de är less på sakernas tillstånd. Glöden har slocknat på grund av antingen FRA-lagen, kärnkraften, dieselskatten, frånvaron av landsbygdsfokus eller en kombination av dessa. Att de därför inte känner samma entusiasm inför partiarbete och kampanjande. Min uppmaning just nu är: Glöm det, och kom in på banan.

Säger partistyrelsen eller riksdagsgruppen fel saker? Skit i det. Vi är lika mycket centerpartister som dem. Vi kan och bör skapa vår politik inför Norrlands kommun-, landstings- och riksdagsval.

Centerpartiet är fortfarande en folkrörelse. Centerpartiet är summan av tiotusentals gröna liberaler, som tror på ett samhälle där människor får växa. Som tror på en framtid både i städer och på landsbygden. Som är övertygade om att såväl Södermalm som Solberg behövs och ska få blomstra. Nu är det läge att börja visa det.

Alla som tror att någonting blir bättre av att socialdemokraterna går framåt, som man gjorde i europaparlamentsvalet i Norrland, kan räcka upp en hand och sedan ställa in sig på ytterligare decennier av stagnation, utflyttning och bidragsberoende.

Det är nu det gäller. Valet 2010 ska bli, kommer bli ett centerpartistiskt framgångsval. I Sverige i allmänhet, i Norrland i synnerhet. Men då gäller det att några tusen centerpartister gör det man alltid gjort.

Vi kavlar upp ärmarna, tar oss i kragen och börjar jobba. Pratar centerpolitik när chansen ges. Får folk att inse att det finns alternativ. Att ingenting, inte ens en socialdemokratisk valseger i Örnsköldsvik för tolfte gången i rad, är hugget i sten. Att vi vill, och vi kan.

Helgen spenderas på resande fot. Imorgon bitti bär det av till Solna där riksförbundet Sällsynta Diagnoser har konferens. Jag är inbjuden och kommer att tala om hur man kan använda sig av ny teknik i föreningslivet.

När jag är klar med det styr jag kosan mot Sundsvall, där MUF Västernorrland träffas. Jag ska prata om mötes- och föreningsteknik och hur man påverkar inom organisationer (jag kommer givetvis att lära ungmoderaterna helt fel).

Trevlig helg

Om Centerpartiets förtroenderåd går på det liggande förslaget från skattegruppen kommer vi vara riksdagens mesta skattesänkare.

Om det tycker jag… bra.

Låt oss sätta detta skattesänkarinitiativ i perspektiv.  Att vara för skattesänkningar i ett land som Sverige, som pendlar mellan etta och tvåa i högskatteligan, är inte särskilt svårt. Även om vi skulle ta i rejält, och sänka dubbelt så mycket som Alliansen hittills gjort, skulle vi ha exceptionellt höga skatter, sett i ett internationellt men även i ett europeiskt perspektiv.

Någon sade att Sverige måste röra sig från en välfärdsstat till ett välfärdssamhälle. Det skriver jag under på.

Vad är då skillnaden? Ett välfärdssamhälle litar inte i varje ögonblick på att staten, kommunen eller landstinget ska ordna varje uppkommet problem i livet. Det kan lika gärna vara folk själva, genom föreningar, socialt engagemang eller en hederlig slant på banken som står för tryggheten här i livet. Är skatterna lite lägre, har folk också råd och möjlighet till lite mer självständighet.

(Lång utläggning om hur man tar tillvara de som inte har en lön att få sänkt skatt på)

Att sänka skatter är, inom rimliga gränser, en klok politik. Det är ett sätt att säga att man litar mer på människor själva, än politiker och byråkrater att disponera folks pengar.

En annan sida av myntet, är hur dessa skattesänkningar fördelas. Idag har vi ett stort gäng som är upprörda över att pensioner och förvärvsinkomster beskattas olika. Jag kan delvis hålla med, men knappast av samma anledning som Sveriges Pensionärsförbund.

Jag tycker att man ska sträva efter en så stor enkelhet som möjligt i skattesystemet. I Estland, läste jag för ett tag sedan, strävar man efter att konstruera ett skattesystem så enkelt att det låter sig förklaras med några punkter på ett visitkort. Där har vi i Sverige, mästare på snåriga specialregler och avdrag, något att sträva efter.

Enkelhet och transparens underlättar för folk och företagare, och innebär även att man antagligen kan effektivisera Skatteverket en aning (idag ca 11500 anställda).

Ett system med lägre, plattare och enklare skatter skulle rimligen också innefatta samma skattesatser för löner och pensioner.

Alltså, Centerpartiets skattegrupps initiativ är i allt väsentligt positivt. Centerpartiet ska vara ett frihetligt alternativ, som verkar för att flytta makten från staten till köksborden. Fortsatt sänkta skatter är en viktig del av den politiken.

Jag har ännu inte riktigt kommit över att foppas skrytbygge till hotellkoloss i hamnen inte blev av, i alla fall inte denna gång. Ett vackert hotellbygge på kajen hade inneburit nya jobb, en vitamininjektion till Örnsköldsviks nöjesliv och ett välbehövligt tillskott av hotellkapacitet. Finanskrisen kom emellertid emellan.

Nu riskerar vi en situation där kommunens tjänstemän och politiker ikläder sig finanskrisens roll, och sabbar ytterligare ett hotellbygge i staden.

Den relevanta saken att ta ställning till när det gäller bygget på Statts innergård bör vara: är det okej om den nya byggnaden syns eller inte? I samma stund som den syns, förändrar den ju stadsbilden. Något jag personligen tycker är helt okej. Någonstans kan jag dock förstå om någon anser att man inte alls ska förändra Statts utseende.

Kommunen väljer en märklig mellanväg. Man låter inte Statt bygga som de vill. Tvärtom sitter  man och ”förkortar” Statts planerade bygge med några våningar, ett förfarande som enbart verkar klåfingrigt. Man uppnår liksom varken eller. Staden får inte så många hotellrum och jobb som vi hade kunna fått, men vi måste ändå dras med en förändrad stadsbild (om detta nu är något negativt).

Hotellägaren säger också att de överväger att skrinlägga projektet om kommunen framhärdar. Det vore djupt olyckligt, men knappast första gången Örnsköldsviks kommun sätter käppar i hjulet för företagande och entreprenörskap.

Idag släppte Kammarkollegiet ett pressmeddelande där man säger nej till de ansökningar om att bilda regioner, bland annat i Norrland. Detta på grund av att vi, eller snarare vårt politiska ledarskap, inte kan komma överens. Istället för att skapa strukturer för en positiv framtid i Norrland ska frågan utredas vidare, så som den gjorts i 40 år. Jag gissar att detta också blir regeringens beslut.

Återigen får alltså Norrland lida av att vi har ett ledarskap utan visioner och vilja, men med desto mer revirtänkande och dåligt självförtroende.

I den uppkomna situationen, med norrländska ledare som är mer intresserade av att krama sitt eget postnummerområde och vara rädd för Umeås makt än att skapa något beständigt för vår del av världen, hade jag uppskattat om regeringen visat lite handlingskraft. Uppmanat oss ”kom överens – annars kommer vi överens år er”.

Med tanke på moderaternas ovilja mot regioner i allmänhet är det dock inget realistiskt scenario. Allt vi kan göra är – antagligen – att vänta in nästa generation ledare och hoppas att dessa är klokare och modigare än den nuvarande.

Det är en lösning som lämnar Norrland på efterkälken, och som skjuter ödesfrågor på framtiden. Det är bara att beklaga.

Idag har jag skickat en motion till kommunledningskontoret som handlar om en mycket viktig, men kanske lite mindre sexig, fråga.

Det civila samhället i Örnsköldsvik. Vår stads alla föreningar och organisationer och alla de människor som engagerar sig i, eller påverkas av dessa (vilket är i princip alla). Vad har dessa för spelregler egentligen? Vad ska dessa kunna kräva av kommunen, och tvärtom? Vad får och kan en förening göra?

Detta är ingalunda självklart. För ett år sedan annonserade Kultur- och fritidskontoret stolt att man sjösatte ”Ungdomsdialogen” – ett delaktighetsprojekt för unga. I kommunal regi. Helt oblygt tog man över en arena som organisationer som Vi Unga, UNF eller Unga Örnar hör hemma på, och kan betydligt bättre.

Runt om i landet sker nu en process där man mellan det offentliga och det civila samhället gör överenskommelser, handslag, om roller, förväntningar och krav på respektive part. Detta utifrån insikten att ideella föreningar och organisationer kan spela en stor roll och skapa värden på många områden där kommuner, landsting och stat idag har stort inflytande. Givna områden är ungdomsverksamhet, mottagning av invandrare och anti-mobbningsinsatser, men även inom skola, omsorg och andra kommunala ”kärnuppgifter” kan och bör man spela en viktig roll. Örnsköldsvik borde hänga på denna trend.

En annan sida av myntet, är att Örnsköldsviks civila samhälle bör få drägligare villkor. Vänstermajoriteten har varit duktiga på att skära ner på föreningsbidragen (förutom, förstås, när det gällt de föreningar man själva haft ett gott öga till). Centerpartiet och Alliansen har i alla år prioriterat föreningslivet i våra skuggbudgetar. Detta måste börja smitta av sig på den budget som faktiskt klubbas.

Motionen i sin helhet kan man läsa här.