augusti 2009


Duktiga MUF-basen Josefin Strömberg är ute i ÖA och kräver krafttag mot ungdomsarbetslösheten.  I kommentarsfälten ifrågasätter man hur genomtänkt MUF-arnas krav är egentligen.

Mycket genomtänkt, om man frågar mig. Lagen om anställningsskydd är helt enkelt en skitlag, med mer eller mindre enbart negativa effekter.

För stora företag spelar LAS ingen roll. Alla med kunskap och/eller pengar att hyra in kunskap vet hur man tar sig runt LAS. Därmed faller de flesta argument som framförs till LAS försvar. Trygghet på arbetsmarknaden ligger i att jobba i ett framgångsrikt företag, och att ha andra framgångsrika företag att byta till.

De flesta är överens om att det är i de små företagen som Sveriges nya jobb ska skapas. Synd att inte insikten om LAS skadlighet för småföretagarna är lika utbredd. För mindre företagare är det allt för hög tröskel för att anställa, eftersom en misslyckad rekrytering får så pass stora konsekvenser. Hur många arbetsplatser missar Sverige på grund av oroliga småföretagare?

Vi har alltså en lag vars främsta effekt är att vara ett stressmoment för Sveriges småföretagare. Att Alliansen inte lyckats riva ut den ur lagboken efter tre år vid makten är inget annat än skam på torra land.

För att Norrland åter ska bli den unga, företagsamma delen av Sverige måste vi inte uppfinna hjulet. Vi måste bara börja använda det. Det finns massvis med goda exempel på norrländskt entreprenörskap och framtidstro. Norrlands framtid ligger i att dessa blir fler, och att de goda exemplen inspirerar, kopieras och förbättras.
Trångsviken är en liten, vackert belägen by längs E14 mellan Östersund och Åre. De i runda slängar 700 invånarna (kringliggande byar medräknade) har producerat 70 företag, däribland Trangia och Nicofree. Om vi förenklar vägen dit beror Trångsvikens succéhistoria på tre saker: kan-självattityd, anti-jante och den kraftsamling det innebar att bygga Trångsvikens bygdegård (med bland anant skola, dagis, bank och post) och starta det gemensamma riskkapitalbolaget Trångsviksbolaget.
Trångsviksborna förstod att de, och bara de, kunde skapa en god framtid och utveckling tillsammans på orten. Vägen mellan den insikten och att göra slag i saken var kort.
De goda exemplen är många, många fler. Jukkasjärvis Ishotell, Luleås Maxrestauranger, Bröderna Hägglunds i Örnsköldsvik, Balticgruppen i Umeå och Västerbotten. Det gemensamma samtliga dessa exempel har är, att de skapats av företagsamma människor med idéer och driv.
Norrlands framgångssagor har sällan eller aldrig något med kommunala eller statliga initiativ eller satsningar att göra. Ändå är det mer stat och bidrag, inte mer entreprenörskap, dagens norrländska ledarskap ropar efter när man vill rädda jobb och motverka avveckling och utflyttning.
Norrlands framtid och utveckling ligger i att förstå vad som skapar välstånd, och uppmuntra detta. Företagande och entreprenörskap, entreprenörskap och företagande.

Dags för nästa del i följetongen om Norrlands framtid. Idag framhåller jag några få av många, många goda exempel på vad som kommer att rädda Norrland.

För att Norrland åter ska bli den unga, företagsamma delen av Sverige måste vi inte uppfinna hjulet. Vi måste bara börja använda det. Det finns massvis med goda exempel på norrländskt entreprenörskap och framtidstro. Norrlands framtid ligger i att dessa blir fler, och att de goda exemplen inspirerar, kopieras och förbättras.

Trångsviken är en liten, vackert belägen by längs E14 mellan Östersund och Åre. De i runda slängar 700 invånarna (kringliggande byar medräknade) har producerat över 70 företag, däribland Trangia och Nicofree. Om vi förenklar vägen dit beror Trångsvikens succéhistoria på tre saker: kan-självattityd, anti-jante och den kraftsamling det innebar att bygga Trångsvikens bygdegård (med bland anant skola, dagis, bank och post) och starta det gemensamma riskkapitalbolaget Trångsviksbolaget.

Trångsviksborna förstod att de, och bara de, kunde skapa en god framtid och utveckling tillsammans på orten. Vägen mellan den insikten och att göra slag i saken var kort.

De goda exemplen är många, många fler. Jukkasjärvis Ishotell, Luleås Maxrestauranger, Bröderna Hägglunds i Örnsköldsvik, Balticgruppen i Umeå och Västerbotten. Det gemensamma samtliga dessa exempel har är, att de skapats av företagsamma människor med idéer och driv.

Norrlands framgångssagor har sällan eller aldrig något med kommunala eller statliga initiativ eller satsningar att göra. Ändå är det mer stat och bidrag, inte mer entreprenörskap, dagens norrländska ledarskap ropar efter när man vill rädda jobb och motverka avveckling och utflyttning.

Norrlands framtid och utveckling ligger i att förstå vad som skapar välstånd, och uppmuntra detta. Företagande och entreprenörskap, entreprenörskap och företagande.

Norrland har idag ett ledarskap till stora delar utan visioner, utan förmåga att tänka stort och nytt. Ett ledarskap med dåligt självförtroende och sämre förtroende för den bygd man företräder.

Detta visar sig i smått och stort, men blir inte minst aktuellt genom de västernorrländska styrandes oförmåga att komma överens angående flygplatsfrågan i länet (länk). Artikeln är lätt komisk och liknande en sandlåda på dagis.

Tack vare att våra västernorrländska politiker inte kunnat enas om vilken flygplats vi ska satsa på står vi idag helt utan flygplatser som av staten ses som av nationellt intresse att upprätthålla och finansiera. Detta är toppolitikernas fel.

Trots att deras gemensamma oförmåga till samarbete lett till detta bakslag fortsätter man nu att tjuvhålla på den egna flygplatsen. Postnymmerpolitik när den är som värst, för öppet galleri.

Tyvärr verkar Örnsköldsviks representant ha den minst realistiska ingångspunkten i förhandlingarna.

Vi vill att Gideå flygplats fungerar som den gör idag, som en nationell flygplats.

Har Örnsköldsviks kommun några andra önskemål? Gratis glass till alla? En förhandling måste väl rimligen utgå från verkligheten?

Vad jag tycker i sakfrågan är välkänt för läsare av denna blogg. En gemensam satsning på High Coast Airport i Kramfors vore det mest fördelaktiga av de verklighetsförankrade alternativen (en ny storflygplats i Nordmaling hör inte till dessa).

Jag kommer på mig själv med att klaga ganska mycket på norrländska kommunala chefer och ledare här på bloggen. Men det beror ju på att så många inte sköter sitt jobb! Det skeende som spelas upp i artikeln jag länkar till ovan är ett praktexempel på ledare som inte tar sitt ansvar.

Det är inte svårt att agera kravmaskin och ”kämpa hårt” för sin egna flygplats, eller vad det nu är för tillfället. Det svåra, och det de lyfter sina höga löner för, är att göra tuffa avvägningar. Inse vilka fajter som ska tas, och när man måste kompromissa.

Västernorrland förtjänar bättre.

Det som en gång byggde Norrland var människors idéer, mod och hårda arbete.

Denna rika historia är uppenbarligen mycket lätt att glömma bort när man står inför utmaningar. I slutet av maj klankade jag lite på Sollefteås Jerry Persson (s) som inte hade minsta lilla tro på att sollefteåborna själva skulle kunna göra något åt sin situation när bromsbandsfabriken TMD Friction lade ner i Långsele (länk). Han tyckte att staten och vindkraftsbolagen borde fixa biffen åt Sollefteå.

Nu upprepas historien i Örnsköldsvik, som ju är ett utmärkt exempel på hur entreprenörskap och företagande präglat en hel bygd. Nolaskogsandan är ett välkänt begrepp.

Chefen på tillväxtavdelningen (!) lyckas låta som den tröttaste av bidragssossar när han idag uttalar sig angående de många varslen i Örnsköldsvik (länk).

Peter Holmqvist sätter sitt hopp till statliga insatser motsvarande de Sollefteå fick ta del av när stadens regementen lades ner. Detta är ovärdigt en chef för Örnsköldsviks tillväxtavdelning.

För vem – om inte Peter Holmqvist – ska kunna höja blicken och inse att det är Örnsköldsviksbornas entreprenörskap, idéer och engagemang som kan vända trenden? Varför ska Örnsköldsviks kommun överhuvudtaget ha en tillväxtavdelning om det enda de kan komma på är att staten borde segla in och ge oss jobb?

I bloggposten om Sollefteå skrev en kommenterare och efterlyste egna förslag istället för gnäll. Då skrev jag:

[...]gör[a] hela Västraområdet till en nystartszon för entreprenörskap och företagande med riktade utbildningar och skattelättnader, initiera utbytesprogram med Kina och Indien för områdets turistföretagare, underlätta för framväxten av vindkraft som ägs av bygden själv, lägga ut mer av sin kommuns verksamheter på entreprenad eller varför inte underlätta för att fler i Sollefteå och närliggande kommuner börjar bygga i trä, som ju kommer Norrland till del.

Allt ovanstående är exempel på saker som avgjort är bättre än att lägga energin på att hoppas att någon annan kommer och fixar jobben [...].

Totalt jobbar det 29 personer på tillväxtavdelningen, varav sju på enheten för näringsliv. De hittar säkert på något som är minst dubbelt så bra som dessa förslag.

Piratpartiet ställer eventuellt upp i valet till Örnsköldsviks kommunfullmäktige (länk). Frågan är om de vet vad de ger sig in i.

Jag gillar piratpartiets framgångar. De visar att svenskarna inte accepterar den massövervakning och de integritetskränkningar som Centerpartiet enligt tidigare stämmobeslut bör ha motverkat, men nu istället medverkat till. I värsta fall är ett piratpartiet i riksdagen det som krävs för att få regeringen att tänka om (själv hoppas jag dock mer på kommande alliansriksdagsledamöter).

Kommun- och landstingspolitiken är dock något helt annat än riks- och europapolitiken. Vad ska piratpartisterna egentligen göra när de väl skrivit sina motioner om att gå över till öppen källkod (vilket riskerar att sluta i katastrof, enligt inslag.se) och att minska på kommunal kameraövervakning?

Att som idealist på integritetsområdet, och som sann piratpartist enbart ha åsikter just om integritet och IT, ge sig in i kommunpolitiken vore antingen dumt eller oärligt.

Dumt, eftersom man i fullmäktigen och nämnder tvingas ha åsikter om högt och lågt. Har man inte det blir livet som engagerad trist och bortkastad tid.

Oärligt, eftersom de flesta piratpartister antagligen skulle ta sin chans att tycka till i andra frågor än de man gått till val på. Men med vilket mandat gör man det, när man inte meddelat väljarja vilken ideologi som ligger till grund för de avvägningar man gör? Piratpartisterna kan inte ses som representanter för några andra än sig själva när de uttalar sig om äldreboenden eller föreningsbidrag.

Jag kan till viss del förstå de som väljer att lägga sin röst på detta enfrågeparti i europa- och riksdagsvalen. Men i kommunal- och landstingspolitik blir det bara löjligt.

När jag läser om min hemstad Örnsköldsviks historia finner jag en kronologi över entreprenörskap och initiativrikedom. Från sörkörarna, småföretagarna som gjorde sig förmögenheter genom handeln i Stockholm. Via Johan Ödberg, affärsmannen från Ström som byggde sitt imperium och det tidiga 1900-talets handelsmän som tillsammans i företag och föreningar drog igång den unga stadens första telefoni, kollektivtrafik och kultur- och nöjesetablissemang. Till Bröderna Hägglunds, vars entreprenörskap blev det som idag är tre världsföretag.

Mönstret går igen i resten av Norrland. Jag är faschinerad, och har den djupaste respekt för det mod, den vilja och det hårda arbete som måste ha krävts för att bygga upp det Norrland vi känner idag. Vilken nybyggarkänsla som måste rått! Mellan 1870-1905 fördubblade Västernorrlands län sin befolkning. Det var här som jobben och framtidstron fanns.

Med de insikterna ställer jag mig frågan: Hur blev det så här? Hur blev Sveriges och Europas unga, företagsamma landsända den fattiga kusinen från landet? Plågad av utflyttning och minskande befolkning, beroende av ett skatteutjämningssystem som fördelar resurser från andra delar av landet.

Svaret är inte så enkelt som att det krävs mindre folk i skogen eller att de norrländska gruvorna lagt ner. Ett framgångsrikt samhälle måste klara av att skapa nya jobb när de gamla försvinner.

Mitt hittills enda, och smärtsamt ofullständiga, svar är att någonstans längs vägen hände något med verklighetsbeskrivningen.

Någon gång för länge sedan fick någon för sig att lösningen på Norrlands problem var bidrag, nånannanism och stor inblandning av den offentliga sektorn. Statliga och kommunala lösningar är svaret på snart sagt varje problem. Gärna kombinerat med en skattehöjning. Den företagsamhet, det mod och det självförtroende som en gång byggde Norrland kom i skymundan.

Vi som har förstått bättre har inte förmått ta och vinna den debatten. Detta har Norrland lidit av i decennier. Det måste Centerpartiet göra. För Norrlands skull.

I mitt bloggande skriver jag ofta om Norrland, norrlänningar och liknande. En högst berättigad fråga är, vad menar jag då?

Min definition av norrlänningen tar varken religisösa eller etniska hänsyn. Knappt ens geografiska, paradoxalt nog.

Norrlänning är, enligt mig, var och en som i själ, hjärta och handling känner sig som norrlänning, och som verkar för Norrlands framtid och utveckling.

När jag talar om Norrland menar jag främst de fyra nordliga länen, Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland. Give some, take some. Vill till exempel boende i Nordanstigs kommun känna sig inkluderade och vara en del av Norrlands framtid och utveckling har de all anledning att göra det. Eventuellt motstånd mot detta kommer inte komma från mig.

I mitten av juni satt jag på ett x2000 och skrev om Norrlands framtid och Centerpartiets dröm för densamma. Jag utlovade då att återkomma om min egen syn på saken. Detta har tagit betydligt längre tid än förväntat. Det har också blivit betydligt mer text än förväntat.

Resultatet är en liten sammanställning om vad jag tror om Norrland, varför jag tror som jag gör och vad jag tycker borde göras. Alltså vad jag som centerpartist driver idag och kommer att kämpa för framöver.

Första delen kommer idag. Det är en lagom högtravande inledning till en fortsatt högtravavande text. Alla delar kommer eftersom att läggas upp under fliken Norrlands utveckling och framtid i sidhuvudet.

Norrlands framtid och utveckling

Norrland är framtidslandet. Vår del av världen har unika förutsättningar till utveckling och framgång. Idag utnyttjar vi inte våra möjligheter till fullo. De enda som kan ändra på det faktumet är norrlänningarna själva.

Norrland kan bättre. Norrland är värt bättre. Värt ett bättre öde än att sakta men säkert tyna bort, dö sotdöden. Jag vill inte vara den som målar fan på väggen, men fortsätter Norrland på den inslagna vägen är det ingen rolig framtid vi har framför oss. Vi har inte råd att förlora fler decennier, med fortsatt minskande befolkning och tynande utveckling.

Dagens norrländska ledarskap tror inte på norrlänningarnas förmåga och vilja att själva skapa sin egen framtid. Alltför många av våra styrande, som mer eller mindre alla har gemensamt att de är socialdemokrater, förmår inte att höja blicken och tro på en framtid bortom utflyttning och bidragsberoende.

Detta är inte Norrland värdigt. Vi kan åter bli Europas unga, företagsamma region. Där utvecklingen sker, där de galna idéerna och drömmarna sätts i verket.Allt börjar med norrlänningarna själva. Vi måste inse vår förmåga, vår kraft. Att vi med företagsamhet och hårt arbete kan vända skutan. Vi måste också förstå att ingen annan än vi själva kan åstadkomma en förändring. En positiv framtid i Norrland.

Kan en sådan attitydföränding ske, kommer också det jag kämpar för, ett maktskifte och ett liberalare Norrland, komma av sig självt.

Nästa del i denna olidligt spännande följetong kommer framöver, kanske redan imorgon.

Idag släpper Vi Unga och Ungdomsjobb.se sin kampanj Skapajobb.nu. Skapajobb.nu är en öppen blogg där alla kan bidra med sina idéer kring hur vi ska tackla ungdomsarbetslösheten. Man kan också ”gilla” andras idéer, och därmed rösta fram de tankar man tycker bäst om.

Skapajobb.nu hittar du här, och dess facebookgrupp finns här.

Kommunala handlingar och beslutsunderlag kan vara mycket underhållande läsning. Så även denna upplaga av kommunstyrelsens protokoll. Skrattet fastnar dock i halsen.

Det som gör dessa ytterst seriösa papirer till så stor humor är att de måste vara just ytterst seriösa. Även när de avhandlar något ganska löjligt.

Vänsterpartisten Mats Hedell har skrivit en motion om Earth Hour. Det handlar om idén att vi kan rädda klimatet genom att släcka lamporna en timme en dag på året. (För övrigt ett kanonexempel på de i praktiken värdelösa symbolhandlingar man ofta stöter på i politiken och som jag tidigare klankat på här på bloggen)

Kommunledningskontoret som handlagt ärendet tycker dock att det är en jättebra idé att släcka lamporna en gång om året. Och det kan man väl ta. Även om jag tycker att Earth Hour är ett gigantiskt hittepå för att slippa göra något på riktigt kan jag absolut acceptera om andra vill leka miljöräddare. Det är ju liksom för en god sak.

Men på det sätt man skriver det. Smaka på denna formulering:

Kommunledningskontoret bedömer att Earth Hour är en mycket bra manifestation som bör stödjas. En handlingsplan för ett framtida, mera utökat och långsiktigt deltagande vid Earth Hour tas fram av tillväxtavdelningen.

När man skrattat klart inser man dock att det är på riktigt. Det här kommer hända, och det här kommer Örnsköldsviks kommun att lägga pengar på.

Vad är det vi håller på med? Förväntar vi oss att vuxna människor ska lägga sin arbetstid på att ta fram en handlingsplan i hur vi ska släcka lamporna? Bevisligen har vuxna människor redan lagt tid och kraft på att fundera ut att det skulle behövas en sådan. Jag skulle ge en femhundring för att ha fått sitta med vid mötet man kom fram till denna slutsats.

Att skattemedel används till sånt här strunt är inget annat än stöld, från skattebetalarna och från skolelever, vårdtagare och andra som faktiskt är i reellt behov av Örnsköldsviks kommun och dess skattefinansierade verksamheter.

Och socialdemokraterna höjde skatten för att slippa effektivisera i denna organisation!

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.