Emil Källström i Sund

Ovanstående citat av Benny Eriksson (s) är dagens sanning.

Snabb recap: Staten satsar över 20 miljarder på en järnväg mellan Nyland och Umeå. Plus en massa cash för att rusta upp Ådalsbanan, sträckan mellan Härnösand och Kramfors. Det finns alltså modern, snabb järnväg mellan Umeå och Härnösand och mellan Sundsvall och Stockholm.

Mellan Sundsvall och Härnösand däremot, där dras resenärer, konduktörer och lokförare med en kvarleva från förra sekelskiftet. Det går -nästan- snabbare att cykla de sju milen mellan Härnösand och Sundsvall än att åka tåg samma sträcka.

Det vettigaste hade givetvis varit att rusta upp denna sträcka i samma veva som man plöjde ner halva biståndsbudgeten i norrländsk kustjärnväg. Nu valde man att inte göra det, ett misstag vi nu måste reparera.

Trots ovanstående fakta har banverket nu valt att hoppa av och inte prioritera modernisering av nämnda järnvägssträcka. Man hävdar att det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Det var det i särklass dummaste jag hört, på länge. Att först bränna miljarders miljarder på toppmodern järnväg, och sen inte fullborda jobbet? Inte göra det så attraktivt det skulle kunna vara att ta tåget mellan Örnsköldsvik, Umeå, Kramfors och Härnösand till Stockholm? Skulle det vara smart? Väl använda pengar?

Som sagt, det är svårt att fatta hur de ansvariga tänkte, när de sköt startskottet för Botniabanan och Ådalsbanan, utan att säkra en upprustning även av sträckan Sundsvall-Härnösand. Men så kan det vara. Och det faktum att andra inte tänkte hela vägen, det är ingen ursäkt för att Banverket idag gör detsamma.

Detta är dumheter, för Norrland och för Sverige.

Dagens politiska bomb hamnar kanske lite i skymundan av hockeyhändelserna. Men att Göran Sydhage blir stockholmare, det är big news.

Göran Sydis Sydhage har nästan suttit i kommunfullmäktige sen Örnsköldsvik fick stadsprivilegier 1894. Men nu är det andra bullar som gäller. Kristdemokraterna centralt kan behöva Görans hjälp som organisationschef i kampen om opinionssiffror på rätt sida 4 %-spärren.

Jag vill passa på att tacka för våra nära tre år tillsammans i kommunfullmäktige, Göran har varit och är en trevlig bekantskap.

För övrigt är det roligt att Fredrick Federley dribblade bort hela bloggosfären och riksmedia idag. Först kräver han på sin blogg en regeringsombildning, varpå hela bloggosfären och riksmedia hänger på och skriver så fingrarna blöder. Sen går han ut och säger att han bara ville bevisa vilken makt bloggarna och övriga sociala medier har idag. Man kan ana att ett gäng gammeljournalister och bloggare är lite förnärmade just nu.

Träffar Fredrick imorgon, ska ge honom en high-five för bedriften.

Vårbudgeten som presenteras av regeringen idag satsar man 150 extra miljoner på polisen.

Kan detta vara räddningen för Västernorrlands polisstationer på landsbygden, som hotas på grund av länspolisstyrelsens prioriteringar? Läs mer här och här.

Det har sagts förut (här och här, till exempel), att nu är vi i ett tufft ekonomiskt läge. Det kommer att krävas besparingar. Men det finns vägval att göra. Och oavsett ekonomiskt läge, en korkad prioritering är en korkad prioritering.

På Örnsköldsviks kommuns utbildningsförvaltning finns det ett gäng halvtänkta tankar. Man har utvecklat en smärre allergi mot människor som vill satsa tid, pengar och engagemang på att bidra till ungas utbildning, och säger nej till friskolor så ofta man får en chans.

Nu är man i färd med att producera en av tidernas största bitch-slap (att med handflatan slå någon i ansiktet, hårt) mot Örnsköldsviks landsbygd. Fem skolor riskerar nedläggning, fyra av dem på landsbygden. Man kommer säga att man inte har något val. Att det är tuffa, men nödvändiga prioriteringar. Och det kommer att vara ack så fel.

Jag, Centerpartiet och Alliansen kommer aldrig att acceptera att väl fungerande landsbygdsskolor läggs ner, när vi vet att man samtidigt väljer att inte genomföra möjliga effektiviseringar inne i staden. Det har länge talats om att slå ihop Örnsköldsviks två kommunala gymnasieskolor till en enda, med gemensamt campus. Det skulle ge lokalbesparingar i det vi inom politiken kallar ”superduperklassen”.

Hittills har det inte framkommit några egentliga argument till varför man inte ska genomföra en reform av gymnasieskolan. Skolchefen Torbjörn Öhlund har mest mumlat några besvärjelser om att man ska tjurhålla på Nolaskolan för att någon friskola kanske annars snor åt sig lokalerna. Ett argument som haltar på så många sätt att landstinget bör kopplas in.

Som jag var inne på i januari, på Örnsköldsviks landsbygd hittar vi några av våra duktigaste och mest engagerade människor. Det vore tragiskt om deras kraft än en gång tvingades läggas på att bara bevara det de redan har, snarare än att utveckla något nytt. Det vi nu kan hoppas på är att det politiska ledarskapet fattar det tjänstemännen inte gjort, och slår back i maskin. Tyvärr finns det inte mycket i socialdemokraternas track record som tyder på det.

Såhär i påsktider är det viktigt att komma ihåg att Jesus var en landsbygdskille. Hade det inte varit för det judiska folkets väl utbyggda lärlings- och yrkesutbildning i snickeri på landsbygden hade vi kanske aldrig varit lediga imorgon. Vilka är vi att förvägra kommande landsbygdsbaserade profeters chans till en vettig utbildning på hemorten?

Ibland kastar man ett eller flera getögon på texter så klockrena att man har svårt att slita sig. En sådan fann jag idag på allehanda.se (vad annars?). Företagaren Muazzam Choudhury på MSC Konsult AB skriver om en av Sveriges onödigaste och skadligaste lagar, Lagen om AnställningsSkydd, LAS (i samma liga som FRA-lagen och IPRED-lagen).

LAS står i praktiken för ålders- och etnisk diskriminering, och är en stor anledning till att att nära en fjärdedel av Sveriges unga idag går utan arbete.

På Centerpartiets riksstämma som går av stapeln 7-10 juni, där yours truly är ombud från Örnsköldsvik, kommer förslag läggas om att reformera LAS, för att underlätta för unga och andra svaga grupper på arbetsmarknaden. Det är bra, men ännu bättre vore att helt enkelt bara stryka hela lagtexten.

Har tidigare bloggat om planerna på att lägga ner några av länets polisstationer, varav tre i Örnsköldsvik. Jag poängterade då vilken otroligt dålig idé det var att, bland annat, lämna en yta stor som Blekinge (Anundsjö) helt utan fast polisnärvaro.

Nu verkar de otroligt dåliga planerna bli verklighet.

Det här visar med all tydlighet att ansvaret för den lokala ordningsmakten i Örnsköldsvik eller Sollefteå inte har någonting att göra i Sundsvall. Ordningspolisen måste kommunaliseras. Som det ser ut nu har invånarna i Anundsjö knappt någon chans alls att direkt visa sitt missnöje med att lämnas utan polisstation. Hade ansvaret legat på kommunfullmäktige hade lösningen varit enkel – rösta på Centerpartiet, som fattar att landsbygden behöver trygghet.

Frågan kommer med all säkerhet leva vidare.

Tillbaka från en smålandsturné, med förbundsstyrelsemöte i Växjö och Kalmar Vi Ungas distriktsstämma.

I fredags gick Alliansen i Örnsköldsvik ut med ett pressmeddelande där vi sa att kostnaderna för politiken i Örnsköldsvik bör och kan minskas med 3 miljoner kronor. Det handlar för närvarande om ca 25 miljoner för mötesarvoden, löner till heltidspolitikerna, resor och ett gäng köppar kaffe. Bland annat.

Istället för att uppmärksamma denna effektiviseringsåtgärd, helt i linje med en smalare, vassare kommun som lägger pengarna på det väsentliga, väljer – självklart – media den enklaste möjliga vinklingen: Ska politikerna få lägre lön?

Att dra några tusenlappar från kommunalråden och nämndsordföranden är ingen lösning. Våra kommunalråd tjänar helt klart bra, men det är ju inga monsterlöner de lyfter. Där finns inga tre miljoner i besparingar att hämta.

Men istället för att fråga hur Alliansen egentligen tänkt sig spara tre miljoner läggs fokus på Dans lön. Vi får hoppas att det blir mer fokus på väsentligheterna när det är dags att debattera och klubba budgeten.

Kan det vara så att Per Gessle alltid är tre år före sin tid? Hans sommarplåga från 2006 känns mer rätt än någonsin.

Idag läser man om hur skolorna måste spara. Imorgon antagligen hur kvalitén kommer försämras eller priserna höjas i äldreomsorgen. Det är helt enkelt tajt om pengarna.

En dålig, men ack så enkel, lösning på den pengabrist som nu uppstår i kommuner är att höja skatten. Ett betydligt svårare vägval, men ändå så rätt, är att på allvar ta sig en funderare kring vad kärnan i kommunal och offentlig verksamhet egentligen är.

När jag funderar kring dessa frågor går tankarna dels kring vad i det här fallet en kommun ska göra. Ganska snart inser man att det finns en hel del grejer som görs, som man utan större svårigheter skulle klara sig utan. En kommun måste inte äga tre hamnar, har ingen moralisk skyldighet att bistå medborgarna med ett kommunalt äventyrsbad och är direkt olämplig som konferensanläggningsinnehavare. Ett annat exempel på vad man lätt skulle kunna lägga ner är min käpphäst, alla dessa projekt som bara slukar pengar.

En lika viktig fråga är hur en kommuns uppgifter bör skötas. Det finns inget som säger att de som klipper de kommunala gräsmattorna måste lyfta heltidslön från tekniska kontoret. Ingen naturlag säger att man får bäst verksamhet och gladast ungar per krona på Örnsköldsviks fritidsgårdar om dessa drivs kommunalt. Snarare tvärtom.

Det är i nedgång man ska pröva gamla sanningar och komma på nya, effektivare och bättre lösningar på problemen. Lågkonjunkturer har en viktig funktion. Jag hoppas att politikens svar på denna historiska nedgång blir att göra just detta, för att stärkta komma ut på andra sidan. Gör vi inte det, ja då…

…blir det inte roligt.

Få vet att Krimkriget (1853-1856) mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Frankrike, Storbritannien och Osmanska riket hade kunnat få svensk inblandning.

Den svenske kungen, Oscar I, hade gärna velat vara med och spöa ryssen. Han ville dock inte göra det själv, utan försökte få britter och fransmän att gemensamt med svenska trupper slå till mot Ryssland över Östersjön. När man ändå valde att föra krig vid Svarta havet istället för Östersjön klagade den svenske kungen:

Man hade kunnat slå mot Rysslands hjärta, nu slår man mot dess lilltå!

Denna episod påminner en hel del om förd politik idag. När man står inför svåra, ogreppbara problem är det så mycket enklare att tackla dessa genom enkla symbolhandlingar* än verkliga förändringar, förändringar som ofta svider ekonomiskt eller opinionsmässigt. Eller både och.

En sådan grej bloggade jag om under måndagens kommunfullmäktige. Örnsköldsviks kommun vevar igång det gamla miljöpriset Miljörnen. Det är ju liksom både enklare och billigare än att skaffa sig ett ordentligt miljöledningssystem, med ett systematiskt miljöarbete över hela den kommunala organisationen.

Under samma fullmäktigemöte lämnade kristdemokraterna in en motion. De vill att all kommunal representation ska vara alkoholfri.

Till saken hör att den redan är det. Däremot kan kommunstyrelsens ordförande i undantagsfall ta beslut om att göra avsteg från principen. Det är alltså detta lilla svängrum som kd vill täppa till. De erkänner själva i motionen att förslaget handlar om en petitess, och de har de fullständigt rätt i.

Hade kristdemokraterna faktiskt vågat slåss för sitt engagemang i frågan, hade det väl varit naturligare att motionera om fullständigt alkoholförbud i kommunens lokaler (Harry’s, Folkets Park mfl) eller ett stopp på kommunala bidrag till föreningar som säljer kubikmetervis med öl varje gång det är hockeymatch (gissa vilken).

Men eftersom det faktiskt skulle förändra något, och därmed medföra seriöst motstånd, väljer man istället att tafsa på Elvy Söderströms rätt att bjuda hedersgästerna från Murmansk på en Norrlands till maten.

Har inte ryssarna lidit nog, i dessa tingelingtider?

*Det är väl lite väl, att kalla krimkriget med nära 800 000 döda som följd en symbolhandling, men jag hoppas liknelsen gick hem.